Musikquizet arrangerades i teatercaféet. Jag kom dit tidigt (såklart) och satte mig ensam vid ett bord och läste igenom häftet med frågor och började sedan nervöst blippa med telefonen. Det kom mer och mer folk, borden runt omkring mig fylldes av olika sällskap och jag kände en stigande ångest över att vara där alldeles ensam medan alla andra satt i små eller stora grupper. Jag blev nästan lite deppig, det kändes liksom tragiskt att sitta alldeles ensam vid ett bord med plats för åtminstone fyra.

Men precis när det drog igång uppe på scenen kom det fram en äldre herre till mig och frågade om jag var ensam. När jag svarade jakande frågade han om jag VILLE vara ensam eller om jag ville göra honom och hans fru sällskap vid deras bord. Och jag kände en sådan kärlek och tacksamhet gentemot detta vänliga pensionärspar som tog mig under sina vingar på detta sätt. ❤ Vi bildade ett lag tillsammans och hjälptes åt att försöka besvara de kluriga frågorna. I slutändan fick vi bara 19 poäng av 83 möjliga (jag var för ung och de var för gamla för att ha koll på musiken under 80- och 90-talen), men vi hade himla roligt på vägen.

Nästa vecka ska vi tävla ihop igen. Och då kommer det nog gå lite bättre för laget, för då kommer temat vara musik från 00-talet - alltså min tonårstid. 😎 Jag får lite prestationsångest faktiskt, men mest känns det roligt. Att jag får hänga med dessa trevliga människor nästa tisdag, och sedan ytterligare två tisdagar. Jag försökte verkligen memorera både deras namn och deras utseenden, men jag har en känsla av att det kommer bli de som får syn på mig och inte tvärtom nästa vecka...