Psykologen introducerade två nya begrepp för mig. Beteendeexperiment och fokusskifte. Det är vad vi kommer att ägna oss åt i min behandling. Jag tycker att det låter ganska likt exponering, fast bättre. Beteendeexperiment är tydligen en väldigt central del i behandling av social fobi, och en snabb googling upplyser mig om att det verkar ha bättre effekt än exponering (vilket bekräftar vad psykologen sa). Jag kände mig superentusiastisk när hon förklarade vad det innebär och jag utbrast att "Det vill jag göra!". Jag kan inte minnas att jag känt mig såhär peppad inför terapi någon gång tidigare...vilket i och för sig kan bero på att jag i princip alltid varit deprimerad när jag haft kontakt med psykvården, svårt att känna sig peppad då liksom.

Till nästa vecka ska jag fundera på vilka mål jag har med terapin. Vad vill jag kunna göra som ångesten hindrar mig från i dagsläget? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad har jag för mål? 🤔 Jättesvårt att svara på tycker jag och det sa jag till henne också, så hon kommer att hjälpa mig komma fram till någonting nästa gång vi "ses" om jag inte gjort det själv innan dess.

Jag lämnade mottagningen med lätta steg och satte mig på bussen till Ikea. Det var liksom fyra timmar kvar till ett evenemang på teatern i Linköping som jag ville gå på, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om jag åkte hem emellan så är sannolikheten stor att jag skulle förbli hemma och strunta i kvällsaktiviteten. Alltså stannade jag kvar i Linköping och fördrev tiden med att gå och strosa i affärer. Åt på Max och kände mig väldigt oduktig som använde deras beställningsautomat istället för att gå fram till kassan och beställa, det är undvikandebeteende så det bara skriker om det, men vad fan, jag får liksom välja mina strider med Ångestmonstret.

På teatern var det trevligt som vanligt. Men jag fick panik när jag fick en fråga inför alla hur jag upplevde andra akten jämfört med första akten i den senaste pjäsen (Lupinerna) jag såg och jag kunde verkligen inte svara, det blev bara blankt i huvudet och jag kom inte alls ihåg hur akterna skilde sig åt. Det kändes jättedumt, speciellt eftersom två av skådespelarna satt där och lyssnade och förmodligen ville höra om vilket djupt intryck pjäsen gjort - och så hade jag inget vettigt att säga alls. Men det är verkligen en jättebra och stark pjäs som känns i magen och lämnar en med många tankar och känslor. Jag kan bara inte formulera det när alla tittar på mig. Gaahh, jag var inte där för att prata utan för att lyssna på skådespelarna ju! 😵

Hann med ett tidigare tåg hem än jag räknat med, vilket känns skönt, men jag är ändå helt slut. Det har varit en lång och påfrestande dag. Det känns nästan som semester att få gå och jobba imorgon. 😉