Igår slog det mig plötsligt. Det kom verkligen som en käftsmäll av insikt. Jag håller faktiskt på att gå in i väggen. Det är helt sjukt, jag vill inte tro det, det skrämmer mig verkligen. Men all denna trötthet som inte går att vila bort, denna demensliknande svårighet att komma ihåg saker som jag borde komma ihåg, denna psykiska och fysiska utmattning, svårighet att ta mig för saker, obeslutsamhet, närhet till irritation och ledsenhet och så vidare...det går inte att bortförklara. Jag gjorde några tester på nätet igår och alla kom fram till samma resultat, att jag står på gränsen till utmattningssyndrom. Jag fick panik, för jag har verkligen inte tid att drabbas av något sådant...vilket väl talar för sig självt. Men jag beslutade mig i alla fall, i samråd med mina chefer, för att jag skulle stanna hemma och ta det lugnt idag istället för att gå och jobba som jag hade tänkt. Och det har jag gjort också. Har legat i sängen nästan hela dagen och skiftat mellan att sova och att läsa. Ett yogapass har jag mäktat med också, och det ska jag försöka genomföra ett varje dag från och med nu. Framåt kvällen började jag kvickna till någorlunda och satte mig och målade naglarna rosa framför tevesändningen från nationaldagsfirandet på Skansen. Jag hoppas innerligt att den här vilodagen gör att jag pallar med resten av högsäsongen, men jag fasar för att så inte är fallet. Pluggandet tänker jag i alla fall lägga på hyllan ett tag, jag ska verkligen försöka tacka nej när antagningsbeskedet till höstterminen kommer i juli, även om det tar emot. Och jag ska försöka ägna mig mer åt yoga och skrivande och syprojekt (när jag uppbådat tillräckligt mycket energi för att ta tag i det). Jag tror att det kommer göra mig gott. Jag hoppas att jag lyckas stoppa det som håller på att hända innan det går käpprätt åt helvete för mig...