Detta vrålade en gubbe efter mig imorse. Vet inte om han var psyksjuk eller påverkad eller båda delarna. Han såg rätt nergången ut och jag kan förstå om han är jävligt bitter över hur mycket han uppenbarligen har fuckat upp sitt liv, men vad jag däremot inte kan förstå är hur det rimligtvis skulle kunna vara MITT fel.

Visst fattar jag att det inte var något personligt mot mig, han skulle förmodligen ha vrålat åt vem som helst som råkade komma i hans väg. Men nu blev det jag (det är liksom inte så många andra ute och rör på sig vid sjutiden på morgonen såhär i semestertider). Och jag tar väldigt illa vid mig när människor är otrevliga och högljudda mot mig. Men jag ringde till syrran och pratade med henne resten av vägen till jobbet, och när vi slutade prata kände jag mig inte skärrad längre.

Det var dock obehagligt att passera samma plats på hemvägen i eftermiddags. Inte för att jag egentligen befarade att han skulle stå kvar där och skrika åt mig igen, men det var liksom känslan. En negativ association. Men jag klarade det. Och tur är väl det, för om jag ska börja undvika den platsen blir det en himla omväg till och från jobbet.

---

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.


Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: