Igår hade jag en obestämd känsla av att något hemskt skulle hända. Jag var övertygad om att någonting var fruktansvärt fel, även om jag inte kunde identifiera vad det var. Med andra ord - jag hade ångest. Och jag projicerade det på min omgivning - under dagen frågade jag två av mina kollegor om hen var ledsen eller deppig på något sätt (det var de inte). 

 

Syrran rekommenderade att jag skulle lyssna på Mumin-novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, så det gjorde jag framåt kvällen (den går bland annat att lyssna på här). En mycket träffande beskrivning av att leva med ångest, katastroftankar och perfektionistiska krav på sig själv. Precis vad jag behövde höra igår. ❤️