Nu är jag utmattad, ska jag säga er. Tidigare ikväll hölls det första seminariet i Japan-kursen jag läser den här terminen. Jag var fruktansvärt nervös innan och kände hur ångesten byggdes upp mer och mer ju närmare klockslaget för seminariet kom (och den eskalerade ännu mer när det väl börjat). Jag gjorde min mikrofon stum och var otroligt tacksam över att det inte var obligatoriskt att använda webcam. 

 

Introduktionen, när det typ bara var läraren som pratade, gick väl an. Men sedan delade hon in oss i mindre diskussionsgrupper. Och i dessa grupper förväntades vi utse en ordförande som skulle leda samtalet. Och eftersom vi var sex personer i min grupp kom någon rättvisefantast på att vi kunde slå tärning om vem som skulle vara ordförande (för det var ingen som anmälde sig frivilligt). Och självklart blev det JAG som tärningfan utsåg. 

 

Jag kved fram ett "Neeej!" och ångesten skenade, men gruppmedlemmarna försäkrade att vi skulle hjälpas åt att hålla samtalet igång. Först blev det tyst under några panikslagna sekunder när jag övervägde att logga ut från seminariet och bara skita i alltihop. Men sedan slängde jag ut en trevande fråga, som några av de mer talföra personerna i gruppen tack och lov hakade på och började diskutera kring. 

 

Jag gjorde inget vidare jobb som ordförande. Jag satt mest tyst (ofta med stum mikrofon) och lyssnade på de andra. Det var mest tre personer i gruppen som förde samtalet framåt, och när jag väl formulerat något vettigt att säga och tog mod till mig för att uttrycka mina tankar högt i gruppen hade samtalet glidit vidare till något annat. Så då höll jag bara tyst. 

 

Men vid ett tillfälle, när ingen sagt något på en stund, upphöjde jag faktiskt min röst och gjorde ett stammande, svamlande och extremt osäkert försök att redogöra för ett mönster jag tyckt mig skönja i hur nationalismen i Japan utvecklats över tid. Jag avslutade med ett nervöst skratt och gjorde sedan min mikrofon stum och väntade lamslagen på reaktioner. 

 

Och jag fick medhåll! Herregud, vilken lättnad det var. Dels att de överhuvudtaget fattat något av mitt osammanhängande svammel och dels att de inte tyckte att jag var helt ute och cyklade i mina iakttagelser. Efter det satt jag mest tyst igen. Jag hade gjort min stora insats, kände jag. ETT självständigt resonemang, det får fan räcka, jag blev ju helt slut. 

 

Allt som allt pågick seminariet en hel timme. Jag var så himla lättad när det var över och läraren meddelade att alla som deltagit var godkända. Men det här var bara det första seminariet. Det återstår fyra plågotillfällen till under terminen. 

 

Herregud, jag fattar inte vad vitsen är med muntliga seminarier. Hört talas om diskussionsforum? Där man kan posta väl genomtänkta argument och hinna reflektera ordentligt innan man kläcker ur sig någonting? Det brukar funka alldeles utmärkt i de flesta kurser. Men inte i den här, tydligen, här bara MÅSTE vi prata med varandra. 

 

Om jag vetat det skulle jag förmodligen inte ha sökt till den här kursen överhuvudtaget - kurser som anger i kursbeskrivningen att tillgång till headset och mikrofon är obligatoriskt går alltid bort direkt när jag gör mina urval inför den kommande terminen. Men här var de så luriga att de inte upplyste om den lilla detaljen förrän kursen redan hunnit börja. 

 

Nåväl. One down, four to go. Och när vi ändå är inne lite på det här med uppmärksamhet så kan jag ju upplysa om att mamma och jag skymtade vid flera tillfällen under kvällens avsnitt av Antikrundan (vi var ju på inspelningen i Kumla i somras). Det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig och kollade på det efter seminariet. Jag både ville och inte ville att vi skulle synas tydligt. Min inställning till uppmärksamhet är ju lite schizofren... Men jag tycker att vi syntes "lagom" mycket faktiskt. Så det var en lättnad.