Ikväll har jag varit på specialvisning, anordnad av mitt kära parti, av filmen Gudrun - Konsten att vara människa. Och inte nog med det - jag hjälpte till att bära material från partilokalen till biografen och göra iordning innan de "vanliga" biobesökarna dök upp. En stor social prestation för mig, även om jag inte pratade överdrivet mycket (jag lyssnade mest) och definitivt inte deltog i den utåtriktade delen av evenemanget (typ välkomna folk dit och informera om politiken och dylikt). Jag blåste upp rosa F!-ballonger och hjälpte till att hänga upp dem utanför bion, det kändes som en betydligt mer hanterbar nivå för mig.

 

Filmen var helt fantastisk och jag rekommenderar verkligen ALLA att se den, oavsett om du ser dig själv som feminist eller inte och oavsett vilken relation du har till Gudrun Schyman. Det var en väldigt fin, peppig, rolig, sorglig och helt underbar film. 💖 Gå. Och. Se. Den. (Och rösta sedan rosa i valet!)

 

Jag fick en smärre chock när jag satt i foajén innan filmen, för in genom dörrarna kom en person jag inte haft med att göra på säkert sju år. Som tonåringar stod vi varandra mycket nära, men sedan gled vi ifrån varandra och till slut gick det riktigt åt helvete. Jag är fortfarande besviken på henne, insåg jag när jag såg henne ikväll. Och jag låtsades inte om att jag sett henne. Och antingen gjorde hon detsamma eller så lade hon faktiskt inte märke till mig. 🤔