The Worrying Kind -

Dag 2 i Stockholm

Nu är jag hemma igen. I min egen stad, i min egen säng. Känns skönt. Har haft en jättebra dag i Stockholm idag också, men herregud vad skönt det är att få komma hem! ❤

Gick upp tidigt imorse för att få äta hotellfrukost i relativ lugn och ro. Men precis som resten av hotellet var ju matsalen ombyggd sedan jag var där sist, så jag kände mig helt lost - och det blev ju inte precis mindre stressande av det faktum att det låg brickor som det stod "Reserved" på på vartenda bord. Jag gick runt där med min yoghurtskål och stigande panik. Till slut tassade jag fram till en kille som såg ut att jobba där och frågade var jag fick sitta någonstans. Han visade mig fram till ett bord och vände på brickan. Det stod fortfarande "Reserved" på den men nu var det ett litet rött streck på den istället för ett grönt. Himla förvirrande system! Men men...jag fick min frukost till slut.

Sedan återvände jag till mitt hotellrum och vilade, kollade på ett inspelat panelsamtal från gårdagen som jag inte hade sett live - och sedan sov jag en stund till. 😴 Fram på förmiddagen checkade jag ut. Himla social fobi-vänligt med utcheckning via en länk i mobilen och sedan bara att lägga nyckelkortet i en låda på receptionsdisken utan att behöva prata med en enda människa. 👍

Jag hamnade i samma hiss som en cuttergirl på vägen ner. Inte så att jag vrålstirrade på hennes armar, men det gick liksom inte att undvika att lägga märke till att de var fulla av spår efter självskador. Det gjorde mig både ledsen och glad. Jättehemskt att behöva döva sin ångest på det sättet (I know), men fint att hon inte gömmer undan och skäms över det. Och skönt att se att det bara verkade vara gamla skador, inga nygjorda. Hon kanske faktiskt är på väg ut ur mörkret. ❤

Jag stod utanför Kawaii-butiken när den öppnade klockan elva (ett besök där är i det närmaste obligatoriskt under varje vistelse i huvudstaden). Det var jag och två barnfamiljer som hängde på låset. 😉 Jag gick runt och kollade storögt och pillade på allting och lyssnade på den japanska popmusiken och trivdes enormt. 😍 Men det enda jag köpte var faktiskt ett diadem - det som jag kollade på i maj när jag var i Stockholm och tatuerade mig. Nu hade jag liksom hunnit bestämma mig. 😜 Tjejen i kassan talade om att hon tyckte att min klädstil var fin, vilket gjorde mig mycket glad. Hon försökte sälja en solfjäder med lila enhörningar på till mig, och den var verkligen helt underbar och skulle verkligen ha passat till min klädsel idag (och till det vidrigt varma vädret), men jag blev uppstressad av att behöva fatta ett så hastigt köpbeslut när jag stod i kassan och redan hade hunnit betala för mitt diadem, så jag avböjde. Men jag fick en annan solfjäder gratis, med reklam för butiken på. Så den har jag fläktat mig med hela dagen så jag har fått ont i handlederna.

Dagens första två föreläsningar var på temat familjebildning, den första ur ett juridiskt perspektiv och den andra ur ett medicinskt. Mycket intressant, även om jag själv inte planerar att skaffa några barn.

Efter det hade jag tänkt gå på en programpunkt med Mian Lodalen, men den blev inställd så jag satt kvar i samma lokal som dagens tidigare föreläsningar och lyssnade till ett panelsamtal med rubriken Fittfakta. De började med att släpa upp en enorm 3D-modell av en klitoris på scenen. Bara det var tillräckligt för att göra mig generad. Men sedan började de visa bilder också - på en stor projektionsduk! Först blev jag alldeles förskräckt, för det var liksom inte "bara" tecknade bilder ur en läkarbok, det var en himla massa foton också. 😳 Men efter en stund vande jag mig nog, för då kändes det inte lika jobbigt längre. Och samtalet var både jätteintressant och väldigt roligt. 😊👍

Det blev lite dramatik i publiken ungefär halvvägs, då en tjej fick någon form av anfall. Jag vet inte om det var epilepsi eller om hon "bara" svimmade, men hon fick hjälp av en ordningsvakt att komma därifrån i alla fall. Sedan såg jag inte till henne något mer, men jag hoppas att hon fick den hjälp hon behövde och att hon mådde bättre sedan. 💖

Därnäst gick jag på ännu ett panelsamtal om unga HBTQ-personers situation i skolan. Panelen bestod av unga människor (den yngsta var bara 14 år!) och jag blev så sjukt imponerad av hur otroligt medvetna och engagerade dagens ungdomar är och att de så tidigt känner sig trygga i sin identitet och verkligen ställer krav på sina skolor att vara inkluderande miljöer där alla har möjlighet att må bra. Wow. Det finns hopp för framtiden! 🌈

Ända sedan igår förmiddag hade jag gått och spanat in ett diadem med en regnbågsfärgad gloria ovanför i informationsdisken/shoppen i Pride House, så efter panelsamtalet gick jag faktiskt och köpte det. Och en regnbågspin och en förpackning med minimala regnbågsflaggor på cocktailpinnar (som jag tänker ha som husflaggor till dockskåpen) av bara farten. 😍

Avslutade min vistelse i Pride House med en föreläsning om RFSL:s HBTQ-certifiering. Och sedan traskade jag iväg till Söder för att ta tåget hem till Norrköping. Jag kom fram till stationen 40 minuter innan tåget skulle gå. Men det gick inte när det skulle (det verkade inget tåg göra idag) utan jag fick vänta i ytterligare 30 minuter. Stod och tittade på folk medan jag väntade. Jag fastnade speciellt för den romska kvinnan som satt utanför Ica-butiken och som med jämna mellanrum korsade gatan för att kolla papperskorgarna utanför tågstationens entré efter pantflaskor. Jag ville gå fram till henne och ge henne de pengar jag hade i plånboken och prata med henne och få höra hennes story. Hon gav ett sådant sprött och sorgligt intryck, jag ville liksom bara ta hand om henne. Men jag gjorde ingenting, jag stod bara och iakttog. Vid sådana tillfällen avskyr jag verkligen min sociala fobi. 😞

Tydligen åkte en kille från Pride-familjen i vagnen intill min, men det märkte vi inte förrän vi klev av på perrongen i Norrköping typ samtidigt. 😆 Och där väntade ännu en medlem av Pride-familjen, för jag ska passa hennes katt under helgen (när det är hennes tur att åka upp till Stockholm och gå på Pride 😉). Jag följde med henne hem och fick träffa en mycket kelig kattherre som genast verkade gilla mig. Såhär mycket närkontakt med en katt har jag inte haft sedan min älskling fick somna in för ett och ett halvt år sedan... Det kändes fint. Och jag ser den här helgen som terapi. ❤

Nu är det jättesent och jag är jättetrött. Mycket nöjd med min Stockholmsvistelse - och mycket nöjd med att vara hemma igen. Natti natti!