Men jag antar att det handlade om min bristande livsglädje. Jag bara...ÄR, liksom. Jag går upp tidigt, gräver ner mig i mitt arbete (idag var jag på kontoret i nästan tolv timmar), går hem och typ målar och pluggar lite (om jag orkar) och sedan är det dags att sova igen. Ingenting händer. Ingenting blir bättre eller ens annorlunda. Det är som ett ekorrhjul.

Igår kväll var jag på yoga och ikväll var jag på Pride-möte, och det är visserligen sådant som fyller på energi, men inte tillräckligt mycket just nu. Den tillfälliga harmonin går snabbt över. Och snart finner jag mig själv sittande där på golvet igen med tårar i ögonen och ett bottenlöst hål i bröstet. 😢

Idag fick jag hem urnan från USA. Jag har ställt den bredvid den tillfälliga urnan i hennes favoritfåtölj. Så att hon ska få vänja sig lite vid den (och för att jag själv ska få tid att förbereda mig mentalt inför överflyttningen från den ena urnan till den andra). ❤