Jag är fortfarande sjuk, men gick ändå och jobbade i fredags. Har sovit mycket i helgen och det känns som att det går åt rätt håll, men väääldigt långsamt. 🤒 Jag hade tänkt gå på en konståkningsshow igår, men jag orkade inte, jag låg hemma och sov istället. Idag har syrran och jag bakat pepparkakor. De blev lite brända, men det gör inget. Det var mysigt i alla fall. ❤

Mitt psykiska mående har pendlat rätt rejält de senaste dagarna. Torsdagen började exempelvis i tårar och slutade i lättnad. Att jag inte mår helt bra fysiskt gör mig extra skör även psykiskt.

Jag var på ett viktigt möte i torsdags kväll. Ett första uppsamlingsmöte för oss som vill vara med och se till att det blir en pridefestival i Norrköping även 2018. En stor sorg för mig ända sedan i juni har varit att somliga personer i Pride-familjen beslutade att föreningen skulle läggas ner och att ingen festival skulle anordnas nästa år. Så det kändes väldigt skönt att ett sådant här möte blev av och att det dök upp så fina och engagerade personer.

Jävligt nervös var jag förstås inför att gå på mötet. Jag kände bara en person där och jag hade ingen aning om hur många fler som skulle dyka upp. Men det gick bra. Jag sa visserligen inte så mycket, men jag tror inte att det gjorde så mycket. När jag skulle gå fick jag kramar av två personer.

En skitjobbig grej var att det var ett litet barn där. Jag är så himla dålig med barn! Får panik och vet inte alls hur jag ska bete mig. Herregud, det är tillräckligt jobbigt att umgås med VUXNA som jag inte känner...! Och av någon outgrundlig anledning utsåg denna främmande lilla 3,5-åring MIG av alla människor där i lokalen till sin speciella kompis för kvällen. Så hen satt bredvid mig och sedan mittemot mig och pratade med mig under större delen av mötet och jag visste inte alls vad jag skulle säga eller göra. Jag märkte hur himla bra alla andra var på att interagera med mötets yngsta deltagare, så jag kände mig rätt kass - och förundrad över att hen trots allt fortsatte vända sig till mig.

Nästa möte blir om en månad ungefär. Och jag både hoppas (för festivalens skull) och inte hoppas (för min ångests skull) att det dyker upp ännu fler engagerade människor då. Är detta min nya Pride-familj? Kommer jag att känna mig hemma och trygg med dem så småningom? Jag hoppas det. ❤

---

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.


Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: