Jag känner mig väldigt sårbar idag. Det började redan imorse, jag fick en sådan instabil start. Skulle ha möte med en relativt ny kund via telefon och teamviewer vid halv nio...och eftersom jag börjar jobba så himla tidigt om dagarna fanns det ju gott om tid för mig att överanalysera och katastroftänka och bygga upp ett helt berg av ångest inför mötet. Vid åttatiden stod jag inte ut längre, då ringde jag som ett fullkomligt nervvrak till en av mina kollegor (som satt i Stockholm och åt frukost) och hävde ur mig alla jobbiga känslor och bad honom ta hand om mig typ (Lilla Malin in full action). Så då fick jag genast ett litet pepptalk där. Sedan hörde han regelbundet av sig via mejl under dagen med fortsatt peppande, frågor om hur det gått och ännu mer peppande. Han hävdar att jag är bättre än jag tror. Att jag måste börja inse det själv. 

 

Känner mig dock inte så bra, på någonting egentligen (med reservation för att jag börjar bli PMS-ig och eventuellt ser allt lite svartare än vad det är). Lilla Malin har hållit sig framme hela dagen och ängslats och oroats över det mesta. 

 

Under dagen har jag också funderat väldigt mycket på det här med att ha flickvän eller inte. Jag tänker så förbannat mycket på tjejer nuförtiden! Förut var jag helt avtrubbad. Men nu...sedan jag började med Qlaira (eller pilskepiller, som syrran kallar dem) och trappar ner på mina Sertralin (som vid hög dosering hållit mig i något slags asexuellt vakuum under flera års tid) har jag blivit helt crazy. Som en liten kanin, som vill hitta en annan kanin fort som fan och sätta igång. Jag har börjat hänga på flatsajter, kollar in tjejer på stan, fantiserar...och jag blir nästan rädd för mig själv. 

 

Och ledsen. För jag känner mig så splittrad. Det var lättare när hela jag var enig, när jag var helt avtrubbad och inte kände någon lust, när jag prisade ensamheten och njöt av att slippa all drama, smärta och sorg som en partner kan vålla...men nu har (sydliga) delar av mig börjat utveckla en annan inställning till det hela. Och det gör mig förvirrad och rädd. För jag vill verkligen inte släppa in någon som kan göra mig illa igen. Jag vågar inte låta någon komma mig så nära. Och om jag väl skulle våga så skulle det bli katastrof. Jag har inget som helst sexuellt självförtroende. Och den sociala fobin underlättar ju inte precis. Geez, jag vågar knappt ens skriva hej till tjejerna på flatsajterna, så hur fan skulle det kunna bli någonting mer?! 

 

Nej...nu börjar jag nästan överväga att börja trappa UPP Sertralin-doseringen igen, istället för att trappa ner. Det vore så skönt att få komma tillbaka till det asexuella vakuumet. (Obs, inget allvarligt övervägande, jag är fast besluten att så småningom kunna sluta helt med Sertralin - men en kan väl få drömma lite om den utväg som känns lättast just nu.)