Körsbärsdalens invånare åt lunch ute tillsammans idag. Vid bordet bredvid satt några väldigt tatuerade människor, vilket såklart ledde in samtalet på ämnet tatueringar. Slutsatsen blev att det är modernt med tatueringar, att det inte bara är "sjöbusar och kåkfarare" som har det nuförtiden, att det är en trend - men att man nog bör tänka sig för innan man gör det ifall man skulle ångra sig sedan.

 

Jag försökte invända att "det är väl mycket man gör som man ångrar, men så är det ju" men det var ingen som hakade på det. Att göra någonting så permanent som en tatuering är dumt eftersom man kan ångra sig senare, punkt slut.

 

Vad jag tänkte på men inte nämnde var det här med självskadebeteende. Som tonåring skar jag mig i handleden under en period. Dumt, permanent och någonting man kan ångra senare (jag var dock så pass förutseende - eller feg - att jag snittade ganska ytligt, så efter några år syntes ärren knappt längre). Men det är ju en del av historien. Precis som en tatuering. Det är någonting som speglar en känsla, en livssituation, en period av ens liv. Vad är det för fel med att det sitter kvar senare, när en gått vidare till något annat? Som en påminnelse om vem man en gång var, var man en gång befann sig och vad man gått igenom för att bli den man är idag.

 

Hm. Nu kanske det låter som om jag förespråkar självskadebeteende, eller likställer skärande med tatueringar. Det var verkligen inte meningen. Jag bara svävade ut i tankarna lite och drog en parallell.

 

By the way så funderar jag på att skaffa en tatuering (det har jag funderat på under ett antal år nu)...jag måste "bara" bestämma mig för VAD och VAR först. Körsbär, liljor, kvinnosymboler, hjärtan, katter...på armen, magen, skulderbladen, nacken...eller något annat, någon annanstans. Gaaahh, jag vet inte! Förmodligen kommer det inte bli av alls, men det är kul att drömma lite i alla fall. Jag är trots allt lite mer eftertänksam nu än när jag var yngre.