Igår kväll hade syrran och jag ett samtal som jag inte minns så jättemycket av (eftersom jag tagit Imovane och var hög som ett hus), men som bland annat handlade om mitt oroväckande ointresse för romantik. Jag är i princip helt säker på att jag aldrig mer vill ha något förhållande. Jag känner ytterst sällan någon som helst sexuell lust, jag längtar inte efter närhet eller kyssar eller någon att dela livet med. Det kan väl ändå inte vara riktigt normalt?!

 

Men idag vände hoppet åter. Jag såg in i ett par otroligt vackra ögon, möttes av det sötaste leende en kan tänka sig. Hon var mjuk och försynt och vänlig...och jag föll pladask. Hon var inte blond, hon var inte vegetarian, hon hade ingen högre utbildning, hon var långt ifrån femme och hon använde snus. Allting var liksom no no NO (fan vad ytlig jag verkar nu), men jag kände ändå yes yes YES!

 

Inte så att jag tänker göra någonting åt de här känslorna...men det var ändå trevligt att bli påmind om att jag faktiskt har förmågan till sådana känslor. Att jag inte är helt "död".