Jag var på synundersökning idag. Inte precis min favoritaktivitet (vilket väl delvis är anledningen till att jag skjutit upp det ända sedan i våras). Jag får sådan prestationsångest och paranoia när jag sitter där i stolen och ska rabbla de bokstäver jag ser och tala om huruvida en viss förändring av skärpan gör att jag ser bättre eller sämre. Jag vill kunna läsa alla bokstäverna felfritt (vilket förstås inte går när man har synfel, det fattar väl jag med) och jag får någon slags sjuk tanke om att optikern ibland inte ändrar skärpan fast han påstår att han gör det, för att se om han kan lura mig att tro att det blir skillnad fast det inte blir det (fråga mig inte varför optikern skulle göra något sådant, det är bara sådana märkliga idéer som kan dyka upp i min hjärna).

 

Men efter själva undersökningen så väntade något ännu värre - att välja nya bågar! Den stackars optikern fick springa runt mellan alla montrarna och skåpen och plocka fram hur många bågar som helst åt mig utan att jag kunde bestämma mig för någon av dem. Massiv beslutsångest, kombinerad med den där ångestformen som brukar uppstå hos exempelvis frisören - nämligen att om jag säger att jag är nöjd så säger jag ju indirekt att jag själv ser bra ut och om jag säger att jag inte är nöjd så kritiserar jag ju optikerns/frisörens omdöme och yrkeskunnande. Alltså blev det mest ett utdraget velande och tvekande och inga bestämda yttranden från min sida. Optikern hävdade tvärsäkert angående flera av bågarna att "de där passar du jättebra i", men Ångestmonstret förklarade för mig att han bara sa så antingen för att vara snäll eller för att han började bli trött på mig och ville att jag skulle bestämma mig och gå därifrån någon gång.

 

Nåväl. Till slut lyckades vi gemensamt gallra ner till fem olika bågar som jag fick ta med mig hem och prova under några dagar...