Det kanske inte är sådär jättesmart att gå ner i Körsbärsdalens otäcka källare alldeles ensam när en börjat kolla på femte säsongen av Buffy kvällen innan och bara väntar på att det ska dyka upp vampyrer och demoner i vartenda hörn...?

 

Hm. Men det gjorde jag i alla fall förut. Fullkomligt livrädd var jag. Det var nästan så att jag bad chefen följa med mig ner i källaren, men så tänkte jag att han väl har annat att göra än att hålla en mörkrädd liten flicka i handen. Så jag gick ner själv. Kastade hela tiden blickar över axeln, andades väldigt ytligt och reagerade på minsta lilla ljud. På vägen tillbaka till hissen började jag springa, slet upp hissdörren och kastade mig på knappen för Körsbärsdalens våningsplan och var nästan säker på att det skulle dyka upp något monster innan hissdörren hann glida igen.

 

Ägnade hissfärden åt att mota tillbaka en begynnande panikattack.