En av kollegorna öppnade dörren och jag hörde besökaren fråga efter chefen, och när han fick veta att chefen inte var inne frågade han efter mig istället. Så då tassade jag ut i korridoren för att kolla vem det var. Och när han fick syn på mig hälsade han igenkännande och kom klivande emot mig.

 

Och jag tänkte: "Vem FAN är det här?!"

 

Jag log glatt och hälsade och försökte febrilt komma på vem människan var. Han började prata om bokslut och inloggningsuppgifter och genomgångar och pärmar. Han frågade om jag hade hans inloggningsuppgifter till e-bokföringsprogrammet och jag svarade vagt att "det tror jag inte" men tänkte att "hur fan ska jag veta det när jag inte ens vet vem du är".

 

Då gav han mig inloggningsuppgifterna, och när jag loggade in dök ju namnet på hans företag upp på skärmen - och då fattade jag äntligen vem han var. Så då kunde jag börja slappna av lite. Och prata på mer obesvärat om hans bokslut (när jag nu visste vilket bokslut det faktiskt rörde sig om).

 

Allvarligt talat! Nog för att detta är en kund som jag inte träffat på över ett halvår och nog för att jag träffar en jäääkla massa människor i mitt jobb...men att vara så totalt nollställd inför en människa som jag faktiskt suttit ner och haft bokslutsgenomgång med så sent som i somras - det känns jäkligt illa faktiskt.

 

Jag vet att jag är kass på att lägga människors utseenden på minnet (eftersom jag sällan tittar direkt på människor utan hellre någonstans bredvid) men SÅHÄR jäkla kass trodde jag verkligen inte att jag var.

 

Nu är det bara att hoppas att mina skådespelartalanger räckte för att övertyga kunden om att jag visste precis vem han var så fort jag såg honom.