Jag gjorde något väldigt dumt i förrgår. Jag började spela World of Warcraft igen. Det är över fyra år sedan jag befattade mig med det sattyget senast. Jag trodde aldrig att jag någonsin mer skulle ta i det med tång ens.

 

När jag bodde ihop med L såg jag henne dras in i skiten, uppslukas totalt och dedikera hela sin tillvaro till spelandet. Mat, hygien, sömn, utbildning, jobb, flickvän - allt blev totalt oviktigt. Det var bara spelet som betydde något för henne.

 

Jag har hatat WoW så himla länge nu. Jag har inte spelat det sedan L flyttade ut, jag har känt avsky varje gång jag sett någon annons eller dylikt för det och jag har sagt att jag aldrig någonsin tänker ha något med det att göra igen.

 

Men i förrgår installerade jag alltså eländet på min dator. Jag var rädd när jag gjorde det. Massor av smärtsamma flashbacks kommer över mig. Men jag började spela ändå. Och upptäckte att det var roligt, att jag fortfarande kom ihåg hur det fungerade (det satt liksom i ryggmärgen, ungefär som när man en gång lärt sig cykla). Men jag märkte också hur beroendeframkallande det är, hur jag bara ville fortsätta och fortsätta.

 

Nu ikväll har jag avinstallerat skiten. Jag gjorde det med ett stort leende på läpparna. Det känns på något sätt som en stor seger, både att jag återvände till spelet efter alla dessa år och att jag övergav det igen. WoW har legat som en mörk skugga över mig så länge nu. Jag tror att jag behövde "möta det", liksom. Jag känner mig mycket lättare om hjärtat nu.

 

Jag fick märka att jag klarade av att spela igen utan att knäckas totalt av alla hemska minnen som det förde med sig. Och jag fick märka att jag klarade av att avstå från spelet igen. För hur roligt och spännande och engagerande det än är, så är det långt ifrån sunt. Och det tar så fruktansvärt mycket tid. Tid som jag kan lägga på andra saker, sådant som är tusen gånger viktigare.

 

Det finns så mycket jag vill göra med mitt liv. Att dras ner i WoW-träsket ingår inte i planen.