Efter att det rådit total stiltje på det skönlitterära läsarområdet under sisådär ett halvår har jag nu, efter Lola and the boy next door, spurtat igenom en Maria Lang-deckare (Mördaren ljuger inte ensam) på bara några kvällar. Under större delen av läsningen hög på Imovane, kan tilläggas. Men jag hade redan sett filmvarianten av mordgåtan ifråga på bio, så jag visste ju på förhand vilka som skulle mördas och av vem och även varför så jag behövde liksom inte vara helt skärpt. ;)

 

På de flesta områden var boken bättre än filmen (vilket ju oftast är fallet). Men i sista kapitlet floppade boken totalt. SPOILERVARNING FROM NOW ON. Efter att poliskommissarien pekat ut Viveka som den som av svartsjuka mördat Marianne, och Viveka förtydligat att det var mordoffret och inte mordoffrets älskare hon var förälskad i, följer en tre sidor(!) lång monolog där Viveka berättar om sina "abnorma böjelser" och hur hon upptäckt dem som ung och vilka olika förklaringsmodeller som kan finnas för att vissa flickor dras till andra flickor och vad olika doktorer och psykoterapeuter sagt till henne genom åren och hur hemskt jobbigt hennes liv varit och bla bla bla. Filmen var inte riktigt lika vedervärdig i denna slutscen - men så är den också från 2013, medan boken är från 1949.

 

Men men...man får väl vara glad över att det överhuvudtaget FINNS skildringar av lesbisk kärlek i så pass gamla böcker. Även om det i den här, precis som i de flesta andra från den tiden, handlar om en olycklig och mer eller mindre rubbad kvinna som till slut begår självmord sedan hennes flickvän övergett henne och återgått till en heteronormativ livsstil. Ganska förutsägbart och fruktansvärt tröttsamt.