Jag tänkte sätta mig och skriva lite på någon av mina romaner. Men så halkade jag in i mappen "Gamla berättelser" och hittade novellen Sjörövar-Jenny som jag skrev när jag var tolv år. Så jag blev sittande och läste igenom den istället. Herregud, vilken världsbild jag hade som tolvåring! Jag blir ju riktigt förskräckt. Läs själva...

 

Sjörövar-Jenny

 

Huvudpersoner:

 

Jenny

Jonna (Jennys syster)

Lovisa (Jennys mamma)

Rolfe (Jennys pappa)

Sjörövare:

Kanon-Kalle

Svärd-Olle

Mördar-Micke

Haj-Harald

Pistol-Putte

Granat-Gustav

Musköt-Markus

Kniv-Karlsson

Rövar-Rickard

Skräck-Hasse

 

Det var en stormig natt för mycket länge sedan. På en bondgård i en vik låg Lovisa och skulle föda barn. Hennes man Rolfe satt i köket och bläddrade slött i en tidning.

 

Lovisa fick tvillingar. De fick heta Jenny och Jonna. Man kunde se skillnad på Jenny och Jonna. Jonna var lite mindre än Jenny. 

 

Lovisa och Rolfe hade varit ihop i cirka ett år när tvillingarna föddes. Lovisa älskade Rolfe. De gifte sig inte, för bondgården låg alldeles enslig i den lilla viken. Långt från närmaste by där kyrka fanns.

 

Lovisa tyckte att det var mystiskt. Det började fattas saker i huset. Varje morgon när hon vaknade var Rolfe försvunnen. Han kom tillbaka på förmiddagen och sade att han hade tagit en promenad. Lovisa trodde honom.

-          Vart går du då? undrade Lovisa.

-          Det behöver du inte bry dig om! svarade Rolfe.

-          Får jag kanske följa med?

-          Nej! Absolut inte!

Då blev Lovisa misstänksam. Vart gick Rolfe? Och varför fick hon inte följa med? Det tänkte hon ta reda på.

 

En morgon gick hon upp tidigt och följde efter Rolfe. Hon väckte inte bebisarna Jonna och Jenny. Det var så mörkt att hon inte kunde se någonting i rummet. Till slut hittade hon dörren och skyndade efter Rolfe. När hon hade halvsprungit en bit fick hon syn på Rolfe framför sig på stigen. Han gick långsamt och bar på något. Han gick mot stranden. När Lovisa såg Rolfe försvinna bakom en krök stannade hon. Hade han sett henne? Bäst att vänta lite, tänkte hon. Plötsligt hördes  babyskrik. Lovisa kikade försiktigt fram. Hon såg Rolfe sitta i en liten roddbåt på väg ut till ett skepp. En annan man rodde. Rolfe höll en baby i sina armar. Lovisa blev förskräckt. Hon såg med detsamma vad det var för en baby. Det var Jenny! Lovisa hoppade fram från sitt gömställe och började hysteriskt skrika. Rolfe ropade åt henne:

-          Det här är det sista du ser av mig och Jenny.

När båten nådde fram till skeppet började männen ombord att jubla, och till Lovisas förfäran hissade man Jolle-Roger, sjörövarflaggan. Nu förstod Lovisa. Hon hade blivit grundlurad. Rolfe hade inte älskat henne. Bara utnyttjat hennes kärlek till honom. Det var han som hade stulit alla saker. Och nu hade han kidnappat Jenny. Han var en skurk, en sjörövare i grund och botten. Lovisa gick gråtande hemåt. När hon kom in i kammaren såg hon Jonna. Henne skulle ingen få ta ifrån Lovisa.

 

Jenny växte upp på fartyget. Hennes pappa Rolfe var sjörövarkapten. Han hade en tatuering föreställande en dödskalle på sin vänstra axel. Den hade han aldrig visat för Lovisa. Rolfe hade bestämt sig för att Jenny aldrig skulle få veta att hon hade en mamma.

 

Sjörövarna använde olika taktiker när de skulle röva. Ibland anföll de utan förvarning, ibland klädde de ut sig till hyggligt folk och gick helt enkelt in i staden för att ta reda på vilka hus som var värda att ta någonting från. Och så väntade de tills det blev natt och anföll då. Rolfe klädde ibland ut sig till general. Han hade en gång mördat en general och samtidigt stulit alla hans visitkort. Rolfe, eller Roffe som han också kallades, ägde ett sjörövarskepp som hette ”Sjöhäxan”. ”Sjöhäxan” hade fjorton kanoner, sju på varje sida, två utkiksplatser i masterna, två flaggor med Jolle-Roger på och sex segel. Rolfe hade tio rövare. De sov på nedre däck. En lucka ledde ner från övre däck och in till rövarna. Den luckan satt i fören. I aktern uppe på styrplatsen ledde en lucka ner till kaptenshytten där Rolfe och Jenny sov. I kaptenshytten stod ett skåp.Golvet i det skåpet gick att lyfta bort. Under fanns ett litet utrymme där man kunde gömma sig om fara hotade eller också gömma stöldgods om kustbevakningen ville genomsöka båten. I gömstället fick en person plats eller två barn. Jenny fick leksaker. Fast bara övningsgrejer. Rolfe ville att Jenny skulle bli sjörövare. Precis som han själv var. Jenny fick stenar och en måltavla att kasta stenarna på, träsvärd och halmdockor som hon skulle sticka svärdet i och lite annat. Jenny utvecklades till en tuff, orädd tjej. Nu är Jenny sju år.

-          Vad har du bakom ryggen pappa? undrade Jenny nyfiket.

Rolfe kom gående över däcket med händerna bakom ryggen.

-          En present. sa han. Till dig tuffing.

-          Vad är det för något?

Rolfe tog fram ett svärd. Gissa om Jenny blev glad. Hon hade inte haft något svärd förut. Bara knivar och så förstås träsvärden från när hon var riktigt liten.

-          Hurra! jublade hon.

-          Land i sikte! ropade utkiken kanon-Kalle uppifrån masten.

-          Alle man på däck! ropade kapten.       

-          Vad är det frågan om? undrade svärd-Olle.

-          Land i sikte! sa kanon-Kalle ännu en gång.

-          Vad är det för land pappa? undrade Jenny. Ska jag klä ut mig till herrskapsfröken?

-          Nej Jenny. Klä upp dig till strid. sa pappa Rolfe.

-          Ja! Vi ska kriga och slåss! tjoade Jenny medan hon klättrade ner i hytten.

Rolfe vände sig till rövarna:

-          Vi har kommit till Amerika. I just de här delarna sägs det finnas fullt med indianer…och guld.

-          Vad väntar ni på killar? Hämta era svärd! Vi ska ta guldet från de där indianerna! skrek rövar-Rickard nerifrån rövarsalen, som nedre däck kallades på det här fartyget.

 

De närmade sig stranden i detta nya land. Allting verkade öde. De gick sakta mot den tätbeväxta skogen. Då flög något glimmande ut ur skogen. Skräck-Hasse tog upp det.

-          Guld! utbrast han.

När de andra rövarna kom och skulle titta, kom en hel guldskur från skogen.

-          Jenny! Hämta säckar! skrek Rolfe.

Jenny sprang upp för landgången och kom tillbaka efter en stund. Sjörövarna började plocka upp guldet. Då slutade guldattacken. Sjörövarna kunde i lugn och ro plocka upp guldet. Säckarna blev proppfulla. Sjörövarna gick med säckarna till skeppet och åkte iväg. Inne i skogen i en guldhög satt några förvirrade indianer. De använde guld för att kasta på fiender. De förstod inte vad guldet var värt.

 

Skeppet ”sjöhäxan” gick vidare.

-          Hör ni killar. Ska vi inte hälsa på grabbarna i Port royal när vi ändå är i de här trakterna. sa kanon-Kalle.

-          Bra idé! sa Rolfe.

-          Vilka är det? undrade Jenny.

-          Port royal är en stad full av sjörövare. sa Rolfe. Där finns inga lagar. Där stjäl man för fullt.

-          Vad häftigt! Vi åker dit genast! skrek Jenny.

-          Absolut! utbrast skräck-Hasse.

Så var det bestämt. ”Sjöhäxan” seglade mot Jamaica. De styrde in i hamnen. När hela besättningen hade kommit i land, gick de mot närmaste krog. Där inne var det ingen ordning alls. Efter en stund lyckades ”Sjöhäxans” besättning komma fram till bardisken. Bakom disken stod en man med en papegoja på axeln.

-          Pappa. Kan jag få den fågeln? undrade Jenny.

-          Om du kan dricka upp ett glas öl så ska du få den. sa mannen bakom disken.

-          Okej. sa Jenny.

Jenny hade aldrig druckit alkohol förut. Hon var ju bara sju år. Men hon klarade det. Hon drack upp hela glaset. Alla på krogen stirrade på henne när hon sade:

-          En till tack.

 

På kvällen fick musköt-Markus och kanon-Kalle bära ombord Jenny på båten. Papegojan satt i masten och kraxade.

Jenny sov hela nästa dag. Hon märkte inte när skeppet lämnade Port royal. Hon bara sov i sin hytt.

”Sjöhäxan” styrde mot Kina. Eller som man sade då: Ostindien. Där fanns det fint porslin, vackra sammetstyger och annat värdefullt som sjörövare drömmer om. Det dumma var bara att man inte kunde stjäla i Ostindien. Vet inte varför, men det gick inte. För kapten Rolfe och hans besättning var detta inget större bekymmer. De hade ju guldet från Amerika. Rolfe köpte en apa, en vacker sammetsklänning, frukt och en porslinsskål till Jenny. Hon blev jätteglad. Hon tyckte att apan var roligast. Den klättrade omkring i masten och seglen. Klänningen använde hon bara ibland. Hon trivdes bättre i linne och kortbyxor.

 

När skeppet varit i Ostindien så styrde sjörövarna mot Stilla havet.

-          Vart ska vi? undrade Jenny.

-          Till Tahiti. svarade rövar-Rickard.

-          Tatti, vad då?

-          Tahiti, min lilla tuffing. sa Rolfe.

-          Vad är det?

-          En underbar ö. svarade Rolfe.

Och så styrde de mot Tahiti. Det var verkligen en underbar ö. Alla människor var trevliga. Det växte massor av frukter och bär överallt. Det var varmt. Stränderna var härliga. Jenny badade ofta.

-          Varför är vi här? undrade Jenny en dag. Vad finns det att stjäla här?

-          Ingenting. svarade Rolfe. Det är bara en liten avkoppling från rövarlivet.

 

Men det var fel. Mitt i natten kom det ett annat sjörövarskepp. Besättningen på det skeppet ville ta guldet som fanns ombord på ”Sjöhäxan”. Det blev en strid. Svärd-Olle skadades men inte allvarligt.

Rolfe och hans män vann. De andra gav sig iväg. Jenny hade suttit inne i kajutan och sett allting. Hon fick inte vara med i strider än. Hon var för liten tyckte Rolfe. När hon frågade sa han:

-          När du blir större. Om ett år eller så.

Jenny var nöjd med att få träna sig att slåss. Hon ville bli lika tuff som sin pappa Rolfe.

 

           

Första gången Jenny mördade någon var när hon var åtta år. Det gick till så här:

”Sjöhäxan” närmade sig Spaniens kust. De kom inte ihåg att ta ner Jolle­-Roger förrän de var nära kusten. Det var bara att hoppas på att ingen sett den. Sjörövarna klädde ut sig till hederliga engelsmän. När båten gled in i hamnen kom några beväpnade män från kustbevakningen och ville genomsöka båten. Sjörövarna anade ingenting. Kustbevakningspatrullen var fler till antalet än sjörövarna. De gick lugnt uppför landgången, men väl uppe tog de sjörövarna till fånga. De band dem vid ena masten och genomsökte båten. De hade sett Jolle-Roger innan sjörövarna tog ner den. Jenny hade ej blivit fångad. Patrullen som genomsökte båten hittade henne inte heller. Jenny hade krupit in i skåpet och ner i det hemliga gömstället. Generalen i den Spanska armén bestämde att sjörövarna skulle hängas morgonen därpå. De satte bara ut en vakt på skeppet och ingen på kajen. När det blev mörkt smög Jenny fram från sitt gömställe, tog sin kniv och klättrade upp genom luckan till styrplatsen. Rövarna stod bundna vid masten i fören. Vakten stod mitt på däck och gäspade. Jenny klättrade tyst ner på däck och smög närmare och närmare vakten. Han stod med ryggen mot henne. När Jenny var alldeles bakom vakten lyfte hon sin kniv och högg honom rakt i hjärtat. Vakten föll död ner på däck. Jenny torkade av den blodiga kniven på vaktens kläder. Sedan gick hon fram till masten och skar av repen som höll hennes pappa och de andra sjörövarna bundna. Mördar-Micke stal vaktens gevär. Sedan hjälptes han och haj-Harald åt att lyfta upp vakten och slänga honom över relingen och ner i vattnet. När morgonen kom låg det ingen ”Sjöhäxan” i hamnen. Skeppet var redan långt ute till havs.

-          Jenny. sa Rolfe.

-          Ja, vad är det? undrade Jenny.

-          Du var väldigt modig när du befriade oss, och som tack för det ska du få en tatuering. En sån som jag själv har. Den är ett tecken på mod.

-          Ja! sa Jenny.

Hon hade länge önskat sig en tatuering.

Kniv-Karlsson var duktig på att tatuera, så han fick göra det.

Jenny var jättestolt över sin tatuering föreställande en dödskalle. Jennys tatuering satt under knät på hennes vänstra ben. Alla sjörövarna på ”Sjöhäxan” hade tatueringar. Jenny var duktig att hantera kniv och mycket skicklig med svärd. Men kanonerna fick hon inte sköta.

När Jenny var nio år började hon fundera på varför hon inte hade någon mamma. Hon frågade pappa Rolfe. Han svarade undvikande:

-          En del barn har inte det. Så är det bara. Fundera inte på det. Klä på dig din trasklänning och kolla upp den där gården där borta vid vägen. Vi ankrar skeppet här och så ror vi i land.

Jenny satte på sig en hemskt trasig och smutsig klänning. Sedan gick hon haltande mot gården. Sjörövarna gömde sig bakom några klippor. När Jenny var nästan framme vid gården låtsades hon svimma. En tant kom utspringande och bar in Jenny. Hon hällde vatten på Jenny, som låtsades vakna.

-          Var inte orolig lilla vän. Nu är du i säkerhet. Här får du en mugg choklad.

Jenny såg sig om i rummet. Det var en fattig gård. Där fanns inget av värde, så Jenny sa:

-          Jag känner mig bättre. Tack för er gästvänlighet och adjö.

Jenny gick haltande ut ur huset och tillbaka till sjörövarna.

-          Nå? Fanns det något värdefullt? undrade de.

-          Nej, ingenting. sa Jenny.

Rolfe suckade.

-          Då ger vi oss av.

De rodde tillbaka till fartyget och for vidare. De råkade ut för många äventyr. Men vem kunde tro att deras äventyr skulle ta slut när Jenny bara var tio år?

 

Det var storm på havet. Sjörövarna var på väg mot kusten där en bondgård låg. Det var dimmigt. De såg bara några meter framför sig. De såg inte klipporna som sträckte upp sig ur havet alldeles framför ”Sjöhäxan”.

-          Se upp! skrek musköt-Markus.

Men det var för sent. Skeppet körde rakt in i klipporna och gick i tusen bitar.

 

Brott lönar sig inte!

 

Skeppet hade kraschat vid den vik där Lovisa och dottern Jonna bodde. Jonna sprang runt och lekte nere vid stranden. Plötsligt låg någonting framför henne. Det var en människa. Jonna blev rädd och sprang hem till Lovisa.

-          Mamma! Mamma!

-          Ja?

-          Det ligger någon nere vid stranden.

Lovisa sprang ner till stranden. Det var Jenny som låg där. Lovisa lyfte upp henne och bar in henne i huset. Den här gången fejkade inte Jenny. Hon hade verkligen svimmat. Lovisa tvättade av det medvetslösa barnet i ansiktet. Lovisa fick nästan en chock när hon såg likheten mellan Jonna och barnet här. Jenny vaknade.

-          Var är jag?

-          Du ligger i en säng här i mitt hus och är i full säkerhet.

Jenny hade drabbats av minnesförlust. Lovisa skötte om henne. När Jenny hade badat och skulle byta till en av Jonnas klänningar fick Lovisa syn på sjörövartatueringen.

-          Vad är det ? frågade hon.

Jenny fick också syn på tatueringen och kom ihåg allting.

-          Nu minns jag.

-          Vad då? undrade Lovisa.

-          Mitt förflutna.

-          Berätta för mig! bad Lovisa.

-          Tala inte om det för polisen bara! sa Jenny.

-          Nej då. lovade Lovisa.

Och så berättade Jenny om sitt sjörövarliv. Om guldet i Amerika, mördandet av vakten, att hon inte hade någon mamma och allt det andra.

-          Vad heter du? undrade Lovisa.

-          Jenny. sa Jenny.

Nu var Lovisa spänd.

-          Och din pappa?

-          Rolfe. sa Jenny.

Då svimmade Lovisa. När hon vaknade förklarade hon för Jenny och Jonna att de var syskon och att Lovisa och Rolfe var deras föräldrar.

-          Mamma! ropade Jenny.

Och för första gången i sitt liv grät hon av lycka.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.