Körsbärsdalens telefoner har varit ur funktion sedan någon gång förra veckan. De fungerar fortfarande inte, konstaterade jag nyss med ett leende. Visst inser jag att det är lite opraktiskt att folk inte kan få tag i oss...men fan, vad SKÖNT det är! Vilken arbetsro, vilken frid...jag jobbar verkligen mycket bättre utan det där lilla irritations- och orosmomentet. Dessvärre tror jag att felet kommer att åtgärdas typ idag eller imorgon...men jag får väl passa på att njuta så länge det varar.

 

Förresten, gårdagens möte med den nya kunden...fan, vad nervös jag var! Helt orimligt stirrig, jag kunde inte göra någonting vettigt överhuvudtaget under den sista halvtimmen innan kunden dök upp. Och jag frågade försiktigt chefen om han tänkte vara med på mötet. Han frågade om jag var orolig. Jag vrålade "JAA!!!" och då lovade han att han skulle vara med på mötet. Och tur var väl det, för jag var helt blank i huvudet och visste inte alls vad jag skulle säga till den nya kunden. Chefen skötte snacket och jag föll in lite då och då. Och jag tror att det gick ganska bra. Nu är det bara att vänta och se om kunden kommer höra av sig igen eller inte...

 

På kvällen bakade syrran saffransbullar åt mig och så lyssnade vi på julmusik. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig till oktober åtminstone med sådana fasoner, men det gick visst inte längre än till sista dagen i september. Och nu är vi inne i en av årets pissigaste månader. Får väl försöka hålla julstämningen vid liv under värdelösa oktober och ännu mer värdelösa november...tills det blir jul "på riktigt".