Fyra hela dagar i rad har jag varit hemma från jobbet nu. Torsdag, fredag, lördag, söndag. Syrran har varit här och vi har haft jättetrevligt. Bara en massa filmtittande och onyttigätande och sällskapsspelande. :)

 

Men nu är det söndagskväll och nu är jag ensam och nu tänker jag på obehagliga moment som väntar under morgondagen. Jag måste ringa till Cirkus Psyk och begära ett nytt intyg (på rätt språk den här gången) och jag måste göra om en kunds lönespec som blivit fel (och som jag gått och tänkt på hela jäkla midsommarhelgen).

 

Och bara det faktum att jag måste gå till jobbet känns lite smått obehagligt - trots att jag gillar mitt jobb och trots att jag mycket väl vet att det kommer kännas bra när jag väl kommer dit. Men det blir såhär när jag har varit borta från någonting ett tag, då tornar det upp sig och blir skrämmande. Så var det när jag gick i skolan - efter varje helg fick jag "vänja mig" vid att åka till skolan igen (hur det blev efter loven ska vi inte ens tala om).

 

Jag antar att det är här någonstans söndagsångesten bottnar. För att söndagen markerar slutet på det som vid det laget hunnit bli invant (stanna hemma) och början på det stora läskiga okända som väntar nästa dag (gå till skolan/jobbet). Det låter inte riktigt klokt, men på något psykologiskt plan är det säkert fullkomligt vettigt.

 

Hur fan ska jag klara av att ha flera veckors semester i sommar?! :O