Idag kändes tyngden av Arbete och Ansvar extra tung. Det började med att vi diskuterade semesterplaner på morgonens personalmöte. Jag gladde mig åt mina fyra veckor i augusti. Men en kollega skulle förstås förstöra den begynnande friden inom mig genom att påpeka att det kommer bli svårt för mig att hinna med min löpande redovisning om jag ska vara borta hela månaden (för Skatteverket tar minsann inte hänsyn till att folk vill ha semester - de ska ha moms och arbetsgivaravgifter och skatter inrapporterade lik förbannat).

 

Det där hängde över mig som ett mörkt moln i flera timmar. Och jag tänkte på alla bokslut och revisioner jag har att göra i sommar (många av dem vill chefen ha klara redan inom de närmaste två veckorna) - och så dessa löpande ovanpå det! Till slut var jag övertygad om att jag inte skulle klara av det. Så jag gick in till chefen och beklagade mig.

 

Jag sa sanningsenligt att jag inte fattar hur jag ska hinna med mina löpande redovisningsuppdrag (inte bara dem som ska göras i augusti när jag har semester utan även dem som ska göras nu i början av juli när jag har så mycket annat som måste göras). Och han muttrade något om att jag får se till att planera så att jag hinner med allt jag ska göra.

 

Sårad och misströstande återvände jag till mitt rum. Hopplösheten tornade upp sig över mig.

 

En stund senare kom en av de nya tjejerna (okej, hon har varit i Körsbärsdalen sedan i vintras, men ändå - för mig, som vid det här laget räknar mig själv till urinvånarna, är hon fortfarande en nykomling) och frågade var jag hade det där uppdraget som chefen sagt åt henne att hon skulle hjälpa mig med. Jag log inombords och tänkte att det inte alls finns någon anledning att misströsta.

 

Och när jag burit in pärmarna för uppdraget ifråga till min kollega satte jag mig och gjorde upp ett schema för den närmaste tidens arbetsuppgifter. Och jag fylldes mer och mer av övertygelsen om att det faktiskt kommer att gå vägen, det här.

 

Slutet gott, allting gott.