Tack och lov att jag fick VG. :D Att som feminist och psykfall INTE få högsta betyg på en kurs som heter Psykisk ohälsa och kön - kulturella perspektiv vore fan pinsamt. :P

 

Här kommer min slutuppgift...

 

 

I boken Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness redogör Christopher Lane för hur det gick till när social fobi infördes i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Bokens titel sammanfattar kort och koncist dess innehåll – att något som tidigare sågs som normalt, och i många fall till och med önskvärt, har kommit att betraktas som en psykisk störning för vilken medicinering ofta rekommenderas – och att författaren är kritisk till detta.

 

Lane, som är psykoanalytiskt skolad, går i boken till hårt angrepp mot den neuropsykiatriska disciplinen i allmänhet och gruppen som sammanställde DSM-III i synnerhet. Han pekar på såväl godtycklighet och bristande omdöme som arrogans och despotism i utarbetandet av nya diagnoser. Arbetsgruppen, som uteslutande bestod av folk från den neuropsykiatriska disciplinen och leddes av Robert Spitzer, tog fram en rad nya diagnoser där orsaken förlades till en kemisk obalans i hjärnan och behandlingen till psykofarmaka. Diagnoser med en stark tradition inom psykoanalysen, såsom neuros, raderades ur DSM – utan andra synbara skäl än just sin koppling till psykoanalysen.

 

Det är lätt att drabbas av konspirationsteorier vid läsningen av Lanes bok. Om man ska tro författaren verkar arbetet med DSM-III i princip ha gått ut på att utestänga den psykoanalytiska disciplinen samt att ingå och upprätthålla en symbios med läkemedelsindustrin. Då DSM i det närmaste har uppnått ”bibelstatus” inom psykiatrin ter det sig väldigt skrämmande att ideologiska och ekonomiska intressen ska få styra diagnostisering och behandlingssätt. Speciellt med tanke på att detta medfört att allt fler och allt yngre i dagens samhälle diagnostiseras med olika psykiska störningar/sjukdomar och ordineras psykofarmaka för det.

 

Att det hela gått överstyr åskådliggör Lane bland annat genom att hänvisa till personer inom den neuropsykiatriska disciplinen som vill börja medicinera barn i sexårsåldern som uppvisar tecken på att vara blyga och tillbakadragna, för att förhindra att de utvecklar social fobi senare i livet. Kritiken Lane riktar mot detta känns ytterst berättigad, då det dels saknas ordentlig forskning som visar på de långtgående effekterna av att utsätta så unga personer för psykofarmaka och dels bidrar till ett fortsatt stigmatiserande av blyghet. Å andra sidan blir Lanes kritik problematisk, sedd i ljuset av hans starka förankring inom psykoanalysen, varför hans text knappast kan betraktas som en objektiv observatörs. Hans bok kan i det närmaste beskrivas som en krigsförklaring mot neuropsykiatrin och han är så fokuserad på att baktala denna konkurrerande disciplin att hans text riskerar att förlora både trovärdighet och djup.

 

Lane nämner liksom i förbigående att sjukdomsförklaringen av social fobi kommer av det nutida västerländska idealet med en utåtriktad personlighet, samt att det ofta är fysiskt attraktiva kvinnor som får agera läkemedelsföretagens ansikte utåt när det gäller att marknadsföra psykofarmaka. Han går dock inte in närmare på vare sig kultur- eller genusaspekter, utan inriktar sig helt på att kritisera neuropsykiatrin. Här skulle mer nyanserade och fördjupade tankegångar vara önskvärda.

 

Det är knappast en slump att läkemedelsföretagen väljer just kvinnor med fördelaktigt utseende i sina reklamkampanjer. Vad säger det om vår kultur och hur påverkar det bilden av psykisk ohälsa? Här skulle även en mer nyanserad kritik av psykiatrin i allmänhet och DSM i synnerhet vara på sin plats. Arbetsgruppen bakom DSM-III utmärktes inte bara av neuropsykiatrin, utan även av manlig dominans med Robert Spitzer i spetsen. Vem diagnostiserar och vem diagnostiseras? Varför är det just blyghet som kommit att betraktas som ett problem i vårt västerländska samhälle? Hur kan västvärldens psykiatriker legitimera sin klassificering av social fobi som en psykisk störning, när det i andra delar av världen ses som relativt oproblematiskt med introverta personer? Såväl genus som kultur och ålder skulle med fördel kunna diskuteras här. Det skulle ge studien större djup och även ökad trovärdighet, genom att inte ensidigt följa en enda linje utan vara öppen för olika tankegångar och tolkningar.

 

Avslutningsvis kan jag konstatera att Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness utgör ett viktigt inlägg i debatten om psykiatrin, DSM och social fobi. Ifrågasättande av DSMs dominerande ställning inom diagnostisering och avslöjande av icke-vetenskapliga metoder inom läkarvetenskapen är elementära för att den enskilda individen ska få chans till en korrekt behandling. På ett större plan bidrar diskussion och öppenhet till att upprätthålla det demokratiska samhället. Det är synd att Lane inte är mer nyanserad i sin kritik, men förhoppningsvis kan hans studie ändå bidra till en ökad medvetenhet om problematiken och till vidare diskussioner inom ämnet.