Nyligen hemkommen från möte med djurrättsföreningen där jag är revisor. En halvtimme innan mötet började låg jag på syrrans soffa och vrålade att JAG VILL INTE GÅ PÅ ÅRSMÖTE men hon hävdade att jag visst ville det och att det skulle kännas mycket bättre efteråt.

 

Jag stod en stund utanför lokalen innan jag vågade gå in, men när jag väl tog steget över tröskeln blev jag genast omhändertagen av en jättegullig tjej som visade mig till mötesrummet och försökte truga på mig fika som jag tackade nej till eftersom jag ju är allergisk mot typ allting och inte ville vara besvärlig och kräva fram innehållsförteckning för hela fikabordet.

 

Jag satte mig längst ut på kanten vid bordet och fick ett häfte med möteshandlingar, och det kändes väldigt märkligt att se dokument som jag själv tagit fram och skrivit under där (även om jag förstås visste att de skulle vara där). Jag satt och bläddrade rastlöst i häftet och kikade under lugg på de andra mötesdeltagarna och försökte snappa upp om de hade något (negativt) att säga om dokumenten som kom från mig.

 

I början var det bara främlingar där - som alla verkade känna varandra. När kassören (den enda mötesdeltagaren jag träffat innan) väl dök upp kändes hon som en räddande ängel. Jag försökte med telepati få henne att sätta sig bredvid mig, men hon satte sig vid andra änden av bordet (hon hälsade dock glatt på mig när hon kom).

 

När mötet formellt inleddes och jag insåg att vi ganska snart skulle komma till punkten "Revisorns berättelse" så ville jag bara resa mig och springa därifrån. Vad som avhandlades innan vi kom fram till den punkten kan jag inte redogöra för överhuvudtaget, jag var alldeles för uppstressad. Jag blev så illamående och yr att jag på fullaste allvar trodde att jag skulle ramla av stolen - trots att den var ytterst stabil och jag satt med båda fötterna stadigt i golvet.

 

All eyes on me... Jag trodde att jag skulle dö. Och jag lyckades pipa fram en förtvivlad fråga om jag verkligen förväntades läsa upp hela revisionsberättelsen?! Och jag antar att min djupa ångest lyste igenom, för kassören sa att det inte var nödvändigt och sedan erbjöd hon sig att i stora drag redogöra för de iakttagelser jag diskuterat med henne i samband med min granskning.

 

Jag behövde inte säga speciellt mycket. En tjej frågade lite försynt vad som menades med att jag varken kunde till- eller avstyrka bokslutets fastställande, och jag fick förklara att det betyder att det inte har varit så bra ordning på bokföringen sedan lång tid tillbaka och att jag därför inte kan skriva under på att siffrorna i bokslutet verkligen stämmer.

 

Den förra revisorn blev uppenbart stött över att hans arbete kritiserades och började någon lång utläggning om att han faktiskt kontrollerat bokföringen och att han visst upptäckt fel men att han inte velat säga något för att inte såra kassörens känslor(!) och att han tyckte att de bokslut han granskat såg bra ut (de bestod bara av ingående kassa, årets inkomster och utgifter samt utgående kassa) och jag stålsatte mig inför att bemöta detta med en snabbkurs i grundläggande bokföring, men kassören förekom mig och tyckte att vi skulle gå vidare med dagordningen istället för att fördjupa oss i redovisningsfrågor.

 

Jag är glad att jag gick på mötet (tack för uppmuntran, syrran!), även om det medförde en hel del ångest. Dock kände jag mig som en fruktansvärt dålig människa för att jag "bara" är vegetarian - övriga närvarande verkade vara veganer hela bunten. Och de var så medvetna och engagerade och hade så många idéer och ambitioner som de ville dryfta på mötet. Min främsta ambition var att överhuvudtaget ta mig igenom mötet utan att falla i bitar av ångest.