Back in the days. Inte för att jag brydde mig om momssatser på den tiden...men tydligen var det 25 % på entrén till detta evenemang. :P

 

Varenda gång som jag åkt iväg på kurs så har min vegetariska livsstil blivit ett samtalsämne vid lunchen. Men den här gången blev det faktiskt inte det. Bordsgrannarna bara konstaterade att "jaha, du tog det vegetariska" och sedan var det liksom inget mer med det. De frågade ingenting, krävde ingen lång utläggning om Varför Jag Inte Äter Kött. Det här gjorde mig väldigt förvånad, eftersom jag är van vid att alltid behöva förklara och försvara varför jag inte följer likätarnormen. Men jag tror faktiskt att denna omedelbara acceptans berodde på att de flesta av kursdeltagarna den här gången var från Stockholm (på andra kurser jag varit på har det varit folk från alla möjliga håll runtom i landet). Säga vad man vill om nollåttor, men liiite mer öppna för avvikelser är de faktiskt. :)

 

By the way så var hon som kommenterade det här med svartjobb inom byggbranschen väldigt lik Neptune till utseendet. Vilket förstås var himla trevligt. Satt inom mitt omedelbara synfält i klassrummet gjorde hon också. Vilket ytterligare ökade på trivselfaktorn. :)

 

Och apropå Pride-familjen så blev jag utbjuden på lunch av familjens överhuvud idag. Jag visste inte om det i förväg, hon bara messade och frågade om vi kunde ses om en och en halv timme så jag hann nästan inte ens bli nervös. Himla stirrig var jag förstås under själva lunchen, men hon var som vanligt väldigt snäll och trevlig och kom på saker att prata om. Så det kändes himla bra. Efteråt bombarderade såklart Ångestmonstret mig med negativa tankar och försökte övertyga mig om att jag gjort ett jättedåligt intryck och att den här tjejen tyckte att jag var jättetråkig och konstig och att hon drog en lättnadens suck när lunchen äntligen var över och hon slapp ifrån mig. Men jag vill verkligen inte tänka på det sättet, så jag sa åt Ångestmonstret att hålla käften och sedan försökte jag fokusera på eftermiddagens arbetsuppgifter.

 

Jag hade ju inte varit i Körsbärsdalen sedan i fredags, och det kändes verkligen jättelänge sedan. Massor av brådskande uppgifter tornade upp sig framför mig, inkorgen bågnade av olästa mejl och jag visste inte alls i vilken ände jag skulle börja. Men trots det har jag ändå känt mig ganska lugn idag. Inte alls sådär tickande-bomb-irriterad som i slutet av förra veckan. Jag antar att det beror på att mensen har gjort entré nu (den kom som en liten "namnsdagspresent" igår). Och på att jag varit iväg till Stockholm och fått lite andra intryck och kunnat "ladda batterierna" lite.

 

Antagningsbeskedet till vårterminen kom förresten idag, det hade ni väl alla full koll på? ;) Jävligt upprörd blev jag när jag läste det. Jag blev visserligen antagen till den enda kurs jag har tänkt gå - men jag blev inte antagen till nästan någon av de andra! :O Detta är verkligen helt sjukt, eftersom en av antagningsgrupperna till alla kurserna utom rockhistoriekursen baserades på högskolepoäng - och jag har maxresultat där (jag har så många poäng att alla inte ens räknas med i detta sammanhang). Och trots detta har jag blivit RESERVPLACERAD på kurs efter kurs efter kurs. Jag skyndade förstås genast in på sajten där antagningsstatistiken publiceras, och kunde ganska snabbt konstatera att ALLA som blivit antagna på sina högskolepoäng i likhet med mig haft maxresultat. Så vad fan har universiteten gjort, LOTTAT fram vilka som ska få gå kurserna eller?!? Jävligt upprörande. I praktiken har det väl egentligen ingen betydelse för mig, eftersom jag ändå bara tänkt läsa fortsättningskursen i japanska och tacka nej till alla andra kurser. Men på något sätt ville jag ändå ha den här möjligheten, att kunna tacka nej. För det känns så otroligt mycket bättre att aktivt kunna välja bort, än att själv vara den som blir bortvald.