Idag har jag varit allmänt vresig och otrevlig. Precis allting har känts jättejobbigt och jag har haft en stubin så kort att man behövt förstoringsglas för att överhuvudtaget kunna se den. Jag har känt ett bergochdalbaneuppblossande hat mot allt och alla och gett ifrån mig ilskna, fräsande svar när någon vågat sig på att tilltala mig. Inom mig har förtvivlan vuxit sig större och större och jag har bara velat lägga mig ner och gråta och skrika. OOOUUUÄÄÄÄ!!!

 

Med andra ord - jag ska ha mens snart.

 

När jag kände att det höll på att gå överstyr panikmessade jag till syrran, och hon föreslog att jag skulle komma över till henne en stund. Och hon lyckades faktiskt få mig på riktigt bra humör. Så timmarna efter besöket hos henne var jag nog inte alltför odräglig mot omgivningen, tror jag.