Idag undertecknade jag hela 300(!) julkort på jobbet. Jag kände mig lite som en kändis som signerade idolbilder. För det var verkligen löpande-band-principen som gällde - och dessutom var julkorten specialbeställda och hade ett foto av Körsbärsdalens invånare på framsidan. :P

 

Efter jobbet fortsatte julkortsskrivandet hemma hos syrran. Fast då av lite mer personlig och lite mindre löpande-band-aktig karaktär.

 

Sedan gick vi iväg till Pride-familjens lussevaka. Ångestmonstret ställde till det rejält för mig. Det fanskapet försökte få mig att återvända hem innan vi ens kommit dit. :O Tack och lov hade jag ju syrran med mig, och hon är rätt bra på att sätta Ångestmonstret på plats.

 

Så vi gick dit. Och vi gick in. Och vi hälsade på folket som var där. Och vi satte oss i ett hörn. Och sedan kom familjens överhuvud och satte oss i arbete med att ställa ut värmeljus på borden i lokalen. Och sedan satte vi oss i vår lilla hörna igen och jag tjatade massor på syrran att vi skulle gå hem men hon höll hela tiden fast vid att vi skulle stanna en stund till.

 

Jag hade råångest och var livrädd för alla fina människor som befann sig i lokalen och jag ville inte prata med någon eller delta i någonting, jag ville bara springa därifrån. Syrran hämtade lussekatt och mjölk åt mig och plötsligt dök underbara Neptune upp (jag stirrade ner i bordet och låtsades inte se henne) och egentligen var det ett himla trevligt evenemang - men eftersom jag är så jäkla störd kände jag mig mest gråtfärdig och glömde hela tiden bort att andas och ville bara skynda hem till min trygga lägenhet och gömma mig undan omvärlden.

 

Efter sisådär en och en halv timme lyckades Ångestmonstret övertyga både syrran och mig om att det var dags att gå hem (jag var i och för sig inte sådär jättesvår att övertyga om detta). Jag hade en himla konstig känsla i magen när vi gick därifrån. En blandning av lättnad och besvikelse och stolthet och sorg. Men jag är ändå glad över att vi gick dit. Att jag inte lät Ångestmonstret vinna helt och hållet.