The Worrying Kind -

This is all so crazy...

Mensen närmar sig, månen är så gott som full och resans spänningar känns ibland överväldigande. Igår låg jag på hotellsängen och grät en stor del av dagen. Det bara forsade utan hejd och alla uppkomna små bekymmer kändes som stora problemberg, alldeles omöjliga att ta sig över.

Men vi tog oss i alla fall, som planerat, till Golden Gate Park och gick på den guidade visningen i Japanese Tea Garden. Det var jättefint. Allting var så sjukt genomtänkt och välplanerat, det fanns en tanke bakom varje liten buske och sten och hur de var placerade i förhållande till varandra. Det var väldigt rogivande att gå omkring i parken, den hade verkligen en lugnande effekt på mig.
På vägen tillbaka till hållplatsen (åh, tänk att jag äntligen fått åka Muni-spårvagn!) stannade vi och åt på ett charmigt litet matställe och det tog faktiskt inte emot alls mycket att gå in där. Medan vi satt där, vid de stora fönstren, kom en bil från Google Maps Street View och åkte förbi - så inom en snar framtid kommer syrran och jag att finnas med i San Franciscos gatubild. :-)

Vad var då det stora problemberget igår? Taxin. Ikväll ska vi på Taylor-konsert och jag bestämde mig för att boka en taxi för att köra oss tillbaka till Greyhound-stationen efteråt. Men jag fick inget bokningsnummer och det verkade som om jag skulle behöva skriva ut, underteckna och faxa något jävla kontrakt till taxibolaget för att få mitt bokningsnummer. Och det måste jag ju be hotellpersonalen om hjälp med. Ångest! Till slut gick jag ändå till receptionen - men det var ju inte samma kvinna som det brukar vara! Ångest! Hon försökte hjälpa mig så gott hon kunde, men sa till slut att jag fick ringa taxibolaget och fråga. Ångest! Men jag ringde i alla fall. Och fattade knappt vad taximannen sa. Men vi kom i alla fall fram till att jag inte behövde faxa det där kontraktet och att han skulle skicka bokningsnumret till mig inom några minuter. Det dröjde säkert två timmar innan det kom och vid det laget var jag fullkomligt i upplösningstillstånd.

Sedan var jag lugn. I ungefär två minuter. Under den tid det tog för Ångestmonstret att hitta ett nytt orosmoment. Tänk om vi inte kommer få hämta ut våra konsertbiljetter! Jag har visserligen ett mejl från arrangören om att allting ska vara okej...men tänk om det inte är det i alla fall! Tänk om vi åker ända till Los Angeles och sedan snubblar på mållinjen. Jag vet inte om jag överlever det faktiskt.

Los Angeles, ja. Där är vi nu. Vi tog Greyhound-bussen från San Francisco inatt och anlände till den stora stora STORA staden före sju imorse. Läskigt! Allting är så...stort! Vi stannade på busstationen några timmar, i väntan på att stan skulle vakna. Men även vid halv tio-tiden kändes det lite kusligt att åka stadsbussen in till de mer centrala delarna. Syrran och jag var de enda vita på hela (verkligen HELA!) bussen, vilket var en väldigt märklig upplevelse. Och vi blev vittnen till hur en kvinna SLOG sin son. Helt ogenerat och utan att någon annan än syrran och jag verkade finna det upprörande. Här är det fortfarande okej med barnmisshandel. Verkligen en kulturkrock!

Det var skönt när bussen lämnade de nedgångna stadsdelarna bakom sig och kom in bland skyskrapor och kostymnissar istället. Där klev vi av, och letade oss fram till biblioteket. Och det är här vi befinner oss nu. Det är GIGANTISKT och nästan helt knäpptyst.

Nu ska vi gå ut och se om vi kan få i oss lite mat, och sedan ska vi kolla upp var arenan ligger och när den öppnar och lite sådana saker.

Herregud, vad skönt det kommer bli att komma "hem" till San Francisco igen! Jag föredrar helt klart den staden framför den här.

20 Augusti 2013, kl 20:30

Permalink

Kommentarer

Per

Se nu till att leva i nuet och njut av konserten ikväll! Kram på dig! :-)

2013-08-20 @ 20:36:18

Jane

Tack för att du delar med dig :-)

2013-08-21 @ 14:00:20

Trackback