Varför utgår jag alltid ifrån att världen kretsar kring mig och att allt som händer på något sätt är en konsekvens av något som jag har gjort eller sagt - eller låtit bli att göra eller säga?

 

Jag vet varför. För att det är en del av min störning. Jag är överdrivet självfokuserad. På ett högst abnormt ologiskt plan.

 

Jag är jävligt medveten om detta - och ändå trillar jag dit. Om och om igen.

 

Idag var det dags igen. En av mina kunder ringde ju förra veckan och meddelade att han inte vill vara kvar i Körsbärsdalen längre, att han hellre vill gå till Duvdrottningen...och idag fick vi beskedet i skriftlig form. Då blev det liksom mer påtagligt. Och de upprörda känslorna från förra veckan blossade upp igen.

 

Men istället för att inse att det var mitt överdrivna självfokus som spelade mig ett spratt (som vanligt), gick jag in till chefen och vräkte ur mig mina farhågor. "Är det mitt fel att kunden inte vill vara kvar här längre, har jag gjort något fel, är de inte nöjda med mig, har jag sagt eller gjort något...?"

 

Och när Lilla Malin blir såhär ängslig är det väldigt skönt att få krypa upp i chefens soffa och höra fina ord om hur duktig jag är, hur bra jag sköter mitt arbete och hur lite kundens beslut har med mig att göra.

 

Ingen fara på taket alltså. (Shit, vilket skumt uttryck förresten.) Falskt alarm - som vanligt.

 

Suck. Varför måste jag alltid vara så jäkla komplicerad?!