Loppisen igår var en liten garageloppis hos en granne till mormor och morfar. Jag förväntade mig inte direkt att jag faktiskt skulle hitta någonting att köpa där. Men längst in i garaget stod en bokhylla - och dit drogs jag förstås som en magnet...och när jag lyckades slita mig därifrån hade jag samlat ihop en nätt liten trave på sex böcker. :P

 

Den första boken jag fastnade för var en som jag sett på biblioteket och tänkt att jag borde låna någon gång...

 

 

Jag har läst ett antal sådana här böcker. Och de liknar varandra rätt mycket. Den här fokuserar dock mer på unga människor, på hur man ska kunna upptäcka och behandla social fobi hos barn och ungdomar. Annars är det ju i regel vuxna de här böckerna brukar handla om.

 

Visste ni att den yngsta person som blivit diagnostiserad med social fobi bara var 6 år gammal? :O När jag först läste det tyckte jag att det lät vansinnigt...men så tänkte jag till lite - och insåg vilken himla tur den ungen hade. Jag menar, tänk om någon hade fattat att sexåriga Malin led av social fobi...vad mycket lättare mitt liv kunde ha varit.

 

Vad är det då som gör att en person drabbas av social fobi? Den frågar förblir obesvarad i bok efter bok. Så även i denna. Författarna tar dock upp de olika faktorerna som i kombination med varandra anses ligga till grund för problematiken - biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Man kan alltså inte urskilja någon specifik grund, det verkar kunna bero på lite vad som helst. :question:

 

Att familjen påverkar slår man dock fast (även om man inte kunnat fastställa om det ligger i generna eller miljön). Hur som helst gör det mig ängslig för att skaffa barn. För jag vill verkligen inte utsätta dem för det här lidandet. :S Om det sker genom DNA eller genom de budskap jag genom min egen ångest förmedlar, är mindre intressant i sammanhanget - the bottom line is att jag kommer ge den här skiten till de barn jag eventuellt väljer att skaffa i framtiden. :bigeyes:

 

Hm...efter denna orgie av pessimism, levererar boken några positiva meningar som slutkläm på stycket. :P Enligt författarna är det inte så himla viktigt att reda ut hur en persons sociala fobi uppkom - det viktiga är att reda ut vad det är som vidmakthåller den här och nu. Uppenbar KBT-propaganda - och jag sväljer den utan några som helst betänkligheter.

 

För jag håller med. Jag har aldrig gillat psykologer som envisats med att sitta och rota i min barndom, istället för att hjälpa mig i min aktuella livssituation. Visst kan man behöva prata om det som varit - jag har själv behövt det många gånger - men jag tror inte att fokus bör ligga där, det bör nog vara mer som en parentes.

 

Det förgångna kan man inte ändra på - men nuet kan man förändra och framtiden kan man påverka.