Idag har jag varit på födelsedagskalas...


Förrätten är serverad.


Jag bad syrran att ta en bild av mig, trots att jag hatar att vara med på kort.

Trevligt och mysigt var det. Men samtidigt detta småtjafs, denna irritation som ligger i luften. Och mamma som går in i martyrrollen. Och mormor som blir mer och mer vimsig (fast idag var hon relativt klar i huvudet faktiskt). Och jag som har så lätt för att bli ängslig/ledsen/frustrerad... Jag älskar min familj, det gör jag verkligen. Men jag önskar att våra sammankomster kunde löpa friktionsfritt någon enda gång.

Nog om detta. Jag fick en jättefin present av mormor, trots att det inte var jag som fyllde år. Hon gav mig en nästan 24 år gammal tidning, innehållande min födelseannons. Fatta att hon har haft den (och syrrans och kusinernas också förstås) liggande i en låda i sovrummet ända fram till idag! Helt otroligt.


Nyheter från när jag bara var några dagar gammal.


Världen informeras om min ankomst.


Fina, underbara, älskade mormor...vad jag önskar att du kunde få fortsätta vara den trygga, fasta punkt du alltid var i min tillvaro när jag var yngre.