Nu har man kommit fram till att unga med funktionshinder mår sämre och har svårare att få jobb än andra unga. No shit, Sherlock.

 

Jag är så himla tacksam över att jag numera har ett jobb och känner mig allmänt tillfreds med livet. Men det är inte samhällets förtjänst, verkligen inte! Arbetsförnedringen och Förskingringskassan har gjort sitt bästa för att motarbeta mig och få mig att känna mig liten och värdelös och hjälplös.

 

Men jag har kämpat. Och jag har klarat mig. Och jag hoppas att andra också ska lyckas med det. Men ännu mer hoppas jag förstås att de inte ska behöva kämpa, utan att de ska få det stöd de behöver och har rätt till. Ska det verkligen behöva vara en utopi?