Körsbärsdalen söker fler invånare. Och det är jag som ansvarar för att ta emot alla ansökningar som dräller in via mejlen. Det är både roligt, frustrerande, skrämmande och beklämmande. Roligt för att så många söker sig hit. :) Frustrerande för att många som söker så uppenbart är okvalificerade men tvingade av Arbetsförnedringen att söka ändå - vilket innebär ett oerhört tidsslöseri för alla inblandade parter. :mad: Skrämmande för att jag märker att det bara tar några sekunder för mig att ögna igenom CV och personligt brev och bestämma mig för om jag tycker att vi borde kalla den här personen på intervju eller inte - tänk att det går så lätt att avfärda en annan människa! :bigeyes: Beklämmande för att så många människor går utan jobb i dagens samhälle. :(

 

Men mest är det spännande. Att det händer saker, att vi står inför förändringar. :thumbup: Men hur många förändringar som helst går jag inte med på! Chefen och de andra försöker övertala mig att byta rum, till något större. Men fan heller att jag lämnar mitt mysiga lilla hörnrum med kakelugnen med körsbärsmotiv! :O Ja, det är trångt. Ja, jag skulle behöva fler skåp/hyllor. Men det går nog att lösa på andra sätt. För jag lämnar inte det här rummet, det gör jag bara inte! Jag ÄLSKAR det här rummet! (Tänk Gollums fixering vid ringen.)

 

I övrigt kan jag ju konstatera att det är VÄLDIGT mycket snö idag. Jag fick pulsa fram när jag skulle till jobbet imorse. Och det lär jag väl få göra när jag ska hem också. Hela stan ligger under ett fint tjockt vitt täcke, och när man sitter inomhus och tittar ut är det jättemysigt. Igår eftermiddag samlades Körsbärsdalens invånare för att dricka varm choklad och äta pepparkakor. Och i förrgår klädde vi julgranen. Och nästa vecka (på Taylors födelsedag - även känd som Luciadagen) ska vi gå och äta julbord. :thumbup: Mysigt värre!