Idag genomförde jag mitt allra första alldeles egna kundbesök. Jag hade ingen stöttande kollega med mig, jag var alldeles ensam. :O

 

Jag fick åka spårvagn dit, och jag satt hopkrupen på sätet med värsta ångesten och tyckte att hållplatserna rullade förbi alldeles för snabbt utanför fönstret. :bigeyes: Och när jag väl gått av spårvagnen höll jag på att gå vilse. Jag hade aldrig varit där förut, och mitt lokalsinne lämnar en del övrigt att önska (jag skulle kunna dra några av mina Malin-går-vilse-historier, men det tar vi en annan gång)...så jag travade iväg sisådär hundra meter innan jag insåg att jag gick åt helt fel håll. :P

 

 

När jag väl kom till rätt gata var jag nära att gå in i helt fel butik. Tack och lov gick jag aldrig in, jag bara stannade till och glodde en stund innan jag gick vidare...och innan jag hann bestämma mig för att vända om och gå tillbaka till den där butiken, fick jag syn på stället som jag skulle till.

 

Kunden blev jätteglad över att se mig, vinkade och visade in mig på lagret och bjöd mig på glass och dricka och godis (jag vet inte om det kan räknas som mutor, men eftersom jag inte är revisor utan bara upprättar bokföringen åt den här kunden så kanske det inte är så farligt...eller?) och kramade mig om och om igen och kallade mig för "bästa Malin". Det kändes rätt märkligt. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera det. :question: Skräckliknande tankar som "Han stöter på mig!" for genom mitt huvud, men förmodligen var det helt enkelt en kulturkrocksgrej...jag är inte van vid att umgås på det här sättet, men det kanske han är, vad vet jag...

 

 

Det är skönt med kunder som är snälla och trevliga, som inte håller på och skäller på en...men det är svårt att upprätthålla en professionell roll tillsammans med någon som hela tiden vill krama en. Jag är inte så "fysisk" av mig, jag har en väldigt stor personlig sfär omkring mig...och jag brukar verkligen inte krama folk jag knappt känner. Men det verkade vara naturligt för honom, och jag vill inte vara otrevlig...så jag lät mig kramas.

 

 

Innan jag gick därifrån sa han att jag väldigt gärna får ringa eller komma förbi om det är något jag funderar över, om det fattas papper i bokföringen eller så. Detta är en av de sällsynta människor som aldrig använder mejl för att kommunicera, så jag kan inte komma undan på mitt vanliga sätt - jag måste alltså konfronteras med Telefonen. Men jag tror att det kan gå ganska bra faktiskt. Nu har jag träffat honom tre gånger och han är väldigt trevlig...så jag kommer nog våga ringa till honom, om det skulle bli absolut nödvändigt.