Idag har jag inte varit lika sprudlande lycklig som igår. :S Jag kände det redan när jag vaknade, att det här var en tung dag. Precis som jag igår morse kände att det var en bra dag. Nattens drömmar var långt ifrån trevliga. Hösten i luften kändes dystrare, råare, mörkare. Jag klantade till det lite på jobbet på morgonen och blev milt tillrättavisad av en kollega (men det visade sig sedan tack och lov inte vara så farligt som jag befarat).

 

Jag ligger före med månadens arbete och började få lite smått panik över detta idag - att vara understimulerad och känna mig överflödig är något jag har väldigt svårt för. Men så blev jag tilldelad en kund av chefen. En väldigt krävande kund, som ringer typ hela tiden och kan vara rätt jobbig. :bigeyes: Ibland (som idag) känns det som om chefen kan läsa mina tankar, för han tillade ganska snabbt att han kan sköta en stor del av kundkontakten men att jag får sköta bokföringen. En helt okej deal, måste jag säga. :thumbup:

 

På eftermiddagen började jag med en revision. Jag hittade ingen huvudbok bland bokslutsdokumentationen, så jag skickade iväg ett litet mejl till redovisningskonsulten som upprättat bokslutet för att be om en fil. Till svar fick jag ett långt och ganska otrevligt mejl, men ingen huvudbok. :O Jag borde i och för sig inte ha blivit förvånad - den här argsinta mannen är ju en kollega till Häxan. Han är alltså hemmahörande i Karmanjaka. Och där är de ju som bekant inte så trevliga...

 

 

Den argsinta mannen nöjde sig heller inte med att vara otrevlig mot mig - han skickade även en kopia av mejlet till chefen! :O Det tyckte jag kändes väldigt kränkande. Men chefen verkade ta väldigt lätt på det hela. Till skillnad från mig, som satt och var upprörd resten av arbetsdagen. :mad: Strax innan jag skulle gå hem hittade jag ett fel (inget stort fel, men ändå - ett fel!) i bokslutsdokumentationen...och skadeglädjen visste inga gränser. ;)

 

Stötte ihop med syrran på väg hem från Körsbärsdalen. :) Hon var just i färd med att visa någon försynt och vilsekommen liten stackare vägen till tågstationen. Det var verkligen som att se mitt gymnasiejag när jag såg på den där tjejen. :O Lång och med svartfärgat hår, alldeles tyst och med irrande rädda ögon. Hon mötte inte min blick en enda gång, trots att jag såg vänligt och nyfiket på henne flera gånger. När syrran tilltalade henne svarade hon så tyst att jag knappt hörde vad hon sa. Och sedan försvann hon iväg längs gatan enligt de instruktioner hon fått... Stackars lilla rädda flicka. Jag hoppas att hon finner sin väg (och då menar jag inte bara till tågstationen).

 

Syrran följde med mig hem, och under hennes överinseende lyckades jag fixa hela sex(!) matlådor med raggmunk samt äntligen bära ner madrasserna (som fortfarande låg kvar i lägenheten efter att Fobisk och hans bror var här) till källarförrådet. Herregud, vilken prestation! Morgondagens projekt blir att städa...för jag vill inte att Livrädd ska bli uppäten av dammråttor när hon kommer hit på torsdag, eller att min stödperson ska bli det när hon kommer hit på söndag. :P

 

Jag ska börja träffa min stödperson på söndagar nu, ja. Hon föreslog det igår, som ett led i att dämpa min söndagsångest. :) Det blir nog jättebra, tror jag. :thumbup:

 

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Måste bara vänta på att klockan ska bli nio så att jag kan ta min penicillintablett. Vad skönt det kommer bli när den här kuren är över! Bara några dagar kvar nu...sedan får jag äntligen återgå till att gå och lägga mig tidigt! ;)