Jag gick förbi apoteket på hemvägen idag igen. För en av medicinerna jag skulle köpa i måndags (nej, det var faktiskt inte bara Imovane jag skulle ha) är så jäkla dyr så den tar de inte hem så många exemplar av...så de fick beställa den, och idag fanns den att hämta ut.

 

Det var samma apotekare idag som i måndags. Och hon var jättetrevlig idag också. :) Men det var inte så mycket folk där, så hon började småprata med mig...och småprat är jag verkligen inte bra på. Jag vet inte hur man gör. :question: Jag tror att hon märkte hur stirrig jag blev, för hon frågade om hon uppehöll mig, om jag skulle någonstans...? Men nej, jag hade inget bättre för mig än att stå där och prata med henne...det var trevligt - jag blev bara så stirrig, det var allt.

 

Hon berättade personliga saker om sig själv, och jag berättade en del om mig själv. Vi har inte ens presenterat oss för varandra, men har redan avhandlat kraschade relationer, känslomässiga sår och sömnsvårigheter. Men hon var nog mer öppen än vad jag var...

 

Hon frågade om jag hade man, och jag svarade nej. Hon frågade varför, och jag svarade att jag inte ville. Jag slingrade mig som fan, kringgick mycket omsorgsfullt själva kärnan. Och det gör mig så himla frustrerad. :S Varför kunde jag inte bara säga att jag är lesbisk? Jag skäms ju inte över det. Jag tycker inte att det är jobbigt (som jag gjorde på högstadiet). Jag trivs med det. Jag skulle absolut inte vilja vara hetero (vilket jag ville på högstadiet).

 

Jag berättade att jag haft sambo. Hon utgick förmodligen ifrån att det var en man, och jag gjorde ingenting för att vare sig förneka eller bekräfta det. Jag har haft sambo och det var inget bra förhållande, punkt. Hon berättade om ett dåligt förhållande hon hade haft men att hon nu levde med en man som var bra för henne, och hon sa att jag också kommer att hitta någon som är bra för mig. Jag sa att jag vill vara själv, åtminstone ett tag till. Hon sa att sådant här tar tid. Och ja - det gör det.