Ett lågtryck har dragit in i Malins sinne nu ikväll. Jag skulle egentligen ha gått på möte i föreningen där jag är revisor, men precis som förra gången fegade jag ur. Fast den här gången tog jag mig inte ens ut ur lägenheten. Jag lade mig i sängen och läste deprimerande sjävbiografisk roman istället...



Rasism. Utanförskap. Misshandel. Barnäktenskap. Polisbrutalitet. Våldtäkt. Fördomar. Hederskultur. Myndighetspassivitet. Skam. Fattigdom. En-massa-andra-hemskheter.

Mycket upplyftande läsning. Och medan jag låg där och läste började regnet vräka ner utanför fönstret. Och när jag sedan satte mig vid datorn och gick ut på nätet möttes jag av rubriker som "Unga pojkar misstänkta för gruppvåldtäkt" och "Fem internatelever misstänks för grov misshandel".

Alltså...vart fan är världen på väg! Hur kan människor vara så hemska?! Kan det aldrig hända någonting BRA?

Ja ja JA, jag VET att jag har det skitbra. Jag har absolut ingen anledning att klaga. Imorgon kommer min handläggare från Arbetsförmedlingen till kontoret och då ska alla papper om min anställning skrivas på. Livet leker och framtiden känns ljus.

Och ändå...ändå kommer tungsinnet över mig. För sådan är jag. Det kommer jag nog aldrig komma ifrån, tyvärr.