Gårdagens runda på stan gick sådär. Jag kände mig stirrig och det stack över hela kroppen och jag ville bara hem. Så vi gick hem till mig ganska snart.

På kvällen mejlade jag till en kvinna jag gick i KBT (kognitiv beteendeterapi) hos när jag var 18-19 år. Jag känner att jag behöver börja gå i terapi igen nämligen, och eftersom det är så svårt att hitta en samtalskontakt som inte är mer eller mindre dum i huvudet (jag har bland annat haft en som hellre ville prata om mitt lesbiska kärleksliv än mina problem, en som bestämt hävdade att jag måste ha varit med om sexuella övergrepp när jag var liten fast jag inte alls har några såna minnen och en som ville djupanalysera det faktum att jag som 15-åring försökte ta livet av mig när jag hellre ville prata om problemen i min vardag här och nu) tyckte jag det kändes säkrast att kontakta en som jag sedan tidigare vet är bra. Hoppas hon svarar - och att hon har möjlighet att ta emot mig. För jag har verkligen ingen lust att ge mig ut på terapeutjakt i detta idiotträsk.

Det är förresten inte bara för terapins skull som jag vill ha en ordentlig kontakt inom psykiatrin. Jag pratade med min moster igår och hon sa att det nog kan vara lättare att få hjälp från Arbetsförmedlingen om jag har uppbackning från psyk. Visserligen har jag ju mitt intyg, men min moster tror inte att det är tillräckligt för att de ska ta mig på allvar. Och det verkar hon ju ha rätt i, med tanke på hur de har bemött mig.