Så. Nu har jag gråtit en stund, övervägt självmord ett par gånger, hatat mig själv, hatat världen, hatat systemet, lugnat ner mig och tagit tag i situationen. Allt inom loppet av en halvtimme.

Det började med att Arbetsförmedlingen hörde av sig (igen). Och meddelade att jag måste sluta plugga om jag ska kunna få hjälp från dem. Men om jag slutar plugga och mister studiemedlet och börjar leva på Arbetsförmedlingens tattiga ersättning på cirka 2 700 kronor i månaden kommer jag inte ens ha råd att betala hyran. Detta förklarade jag för min före detta handläggare som jag hyser en före detta vänlig inställning till. Och han beklagade att jag hamnat mellan två stolar men såhär är det bara bla bla bla...

Jag kan få viss hjälp från Arbetsförmedlingen utan att bli måltavla för Kronofogden. Men bara under tre månader och inte av någon som förstår sig på social fobi. Bara vanlig hjälp, sån som alla normala människor får och som räcker för alla normala människor men är så in i helvete otillräcklig för mig.

Efter att ha lagt på luren och genomgått en inre kris har jag nu mejlat till den jobbcoach som verkade mest mänsklig av de alternativ som fanns på Arbetsförmedlingens hemsida och meddelat detta till min nya handläggare. Så nu väntar tre månaders you-can-do-it-peppande och sen förväntas jag vara inne på arbetsmarknaden. You wish.