Nu är jag hemma igen. Människan jag träffade på frivilligorganisationen var snäll. Jag kände mig inte bekväm - det gör jag aldrig med nya människor - men jag kunde känna att hon hade gott i sinnet. Jag fick berätta om mitt stödbehov och fylla i en ansökan. Så nu är det bara att vänta och se om någon av de frivilliga som anmält intresse för att arbeta med coachningsliknande uppgifter vill träffa mig - och att den fortfarande vill hjälpa mig efter att ha träffat mig. Det känns inte så upplyftande, att veta att jag måste göra ett gott intryck för att få hjälp. Det är nästan ironiskt, med tanke på att anledningen till att jag behöver hjälp är just att jag har svårt att göra ett gott intryck första gången jag träffar en ny människa.