Jag hade en väldigt märklig dröm inatt. Jag drömde att jag var helt förtvivlad och tänkte ta livet av mig. Tror att jag tänkte hoppa framför ett tåg eller något. :bigeyes: Men när jag satt där och grät och kände mig mer och mer beslutsam om att göra det, då kom Andreas Lundstedt förbi och sa att jag skulle följa med honom istället. Och så åkte vi hem till honom och satt på hans balkong och pratade. Men plötsligt var det inte Andreas Lundstedt längre, utan Gaymasen och hans pojkvän Pussen. Och vi pratade och skrattade. Och jag hade inga som helst planer på att ta livet av mig längre. Sedan vaknade jag.


Änglabögar?

Drömtydning, någon?! Varför drömmer jag att jag mår så himla dåligt, när tillvaron ser så ljus ut som den gör nu? Är det någon slags släppa-taget-om-det-som-varit-grej? Och vadan denna anstormning av bögar? Nog för att jag är lite av en faghag, men ändå... Och behovet av att bli omhändertagen...det är ju något jag känner mig väldigt splittrad till - å ena sidan vill jag ju kunna klara mig helt på egen hand, men å andra sidan vore det så himla skönt om någon bara lade armen om mig och sa "oroa dig inte, jag ordnar det här". Kanske är det rädslan för att släppa taget om allt det trygga och invanda och ge sig ut i stora otäcka världen som gör sig påmind.

Ja, jag vet inte. Märkligt var det i alla fall. Och jag tar gärna emot fler tolkningsförslag. :P