Var det dumt av mig att gå på stan lördagen tre veckor före jul, så är det väl rent efterblivet av mig att göra det idag när det bara är EN vecka kvar. :S Men det gjorde jag i alla fall i eftermiddags. Det var rent äckligt mycket folk. Överallt. Och antingen hade de så bråttom att jag höll på att bli nermejad, eller så sniglade de fram så långsamt att jag kände mig instängd och fångad och trodde att jag skulle få psykbryt. Det var svårt att andas och jag kände mig rädd. :bigeyes: Men jag klarade det, jag flydde inte. I och för sig irrade jag runt som om jag vore förvirrad och hade inte ro att stanna och titta på någonting riktigt ordentligt, men jag var där i alla fall.

Sedan mötte jag mamma (som varit och shoppat julklappar - det var i väntan på henne som jag irrade runt i galleriorna) och vi gick hem till syrran några timmar. Det var trevligt. :)

Väl hemma igen loggade jag in på Facebook (of course). Och möttes av en kärleksförklaring...



För det första är det en man (och jag är öppet lesbisk). För det andra känner vi inte varandra (vi är bara FB-vänner för spelens skull). Och för det tredje är jag ett psykfall som inte klarar av smicker/komplimanger/flörtande och blir helt stirrig av såna här meddelanden (fast det kan ju inte han veta förstås).

Jag har inte svarat, jag vet inte vad jag ska skriva. Första impulsen var att ta bort honom som vän (fast det har jag inte gjort...än). Nästa impuls var att skriva ett stramt svar på frågan hur jag mår och ignorera resten (men det gjorde jag inte heller). Hittills har jag inte gjort något alls (förutom blivit upprörd och skrivit ett blogginlägg alltså).