Jag klarar ingenting!
Jag har varit hos psykologen och gråtit. ;( En jävla dålig ovana jag har börjat med. Jag gråter typ aldrig numera, förutom hos just psykologen - där gråter jag var och varannan gång. :bigeyes:
Hon ifrågasatte om jag verkligen är tillräckligt motiverad för att arbeta med min sociala fobi, eftersom jag anpassat mig efter mina problem i så hög grad att jag lyckas leva ett på många sätt väldigt bra och bekvämt liv som det är. Det som gör att jag verkligen vill åstadkomma en förändring nu är ju främst att jag måste skaffa ett jobb inom det närmaste halvåret för att kunna börja betala av mina studieskulder och slippa leva på soc. Men det är ju ett yttre krav, ingen inre motivation. Jag har inte tänkt på att det är en jäkla skillnad där, men det gjorde psykologen klart för mig idag.
Hon sa också att hon upplever det som att jag låser mig totalt när vi försöker arbeta med mina problem, att hon blir någon slags elaking som försöker pressa och tvinga mig till sånt som bara ger mig ångest och gör mig ledsen. För jag blir ju bara tyst och slutar andas och börjar gråta när hon försöker hjälpa mig. Jag klarar inte av rollspel, jag klarar inte av att analysera jobbiga situationer utan att bli ledsen, jag kan inte ge några bra svar på hennes frågor när jag känner mig pressad.
När hon kom in på det här började jag gråta ännu mer. ;( För då kom skuldkänslorna. Det känns som om jag inte borde gå dit mer, att jag bara förstör hennes dag och skapar en obehaglig situation för henne genom att komma dit och gråta. Det står säkert jättemånga i kö för att få börja gå och prata hos henne, folk som inte är alls lika besvärliga och jobbiga att ha att göra med. Jag kanske borde lämna min plats åt någon av dem...
Får man inte må "för dåligt" alltså? Ska hjälpen vara till för några som inte behöver den? En bra psykolog ska väl ändå anpassa tillvägagångssättet efter klientens behov? Krama favvosyster <3
Du behöver absolut inte oroa dig för att förstöra hennes dag. Det är hennes jobb att hjälpa. Tänk på dig själv nu. Var lite självisk och förstå att du har en god chans till att må bättre. Men för att du ska bli bättre så MÅSTE du vara MOTIVERAD. Hur ska du annars bli bättre?
Se så! Kavla upp de där ärmarna, säg till monstret i dig att du är trött på att höra det där skitsnacket och att DU ska bestämma vad du vill göra.
Listan du skrev tidigare, är det saker DU vill göra eller är det saker andra skulle vilja att du ska kunna göra? Välj de saker som DU vill göra annars finns det ingen som helst motivering.
Det kan vara väldigt lämpligt att kunna gå på övergångsställen t ex. Ska du inte ta i från tårna, ryta ifrån åt monstret och visa att hen inte kan kontrollera dig. Det kan vara jäklarns befriande när man genomgått det - att klara något utmanande är som att flyga. Och du KAN, det är jag helt övertygad om.
Pepp till varandra och små sparkar i röven, det behöver vi alla. Jag känner det själv i höstmörkret. ;)
P.S. Jag körde den hårda tonen nu, jag hoppas det är ok, brukar funka på mig. Go, go, go, heja, heja, heja, du kan, du kan, du kan!!!
Jag vill säga något här men jag vet inte vad. Jag tror inte att du förstör hennes dag och jag tycker inte att du ska fatta något förhastat beslut. Men jag tror att det var bra att hon fick dig att fundera på om du är motiverad. Det ÄR skillnad på yttre och inre.
Men hur tar man sig till den inre motivationen och det läge där man är beredd att acceptera hjälp och gå emot känslan och jobba med sina problem? Det skulle jag vilja veta. Jag trodde att jag var där men det var jag inte.
Jag hoppas att du når fram.
Så länge hon inte är nyexaminerad är hon van vid folk som gråter under samtalen. Det jag undrar är om hon pressar dig lagom mycket, för man kan inte gå för hårt ut. Situationen är inte helt enkel - hon har betalt för att få dig att utmana dig själv och ifrågasätta tankar, men blir ångesten för hög blockeras ens tankar och då får hon vara beredd att själv ge förslag på svar/alternativa tankar istället för att sitta och vänta på att du ska säga något.
