Jag har ägnat eftermiddagen och kvällen åt att tröska igenom världens i särklass tråkigaste bok (jag talar naturligtvis om Robinson Crusoe), för att sedan logga in på kurshemsidan och upptäcka ett meddelande från kursansvarig om att vi inte behöver ta med just den boken i analysen om vi inte vill. Och det kunde han inte ha talat om LITE tidigare?!


För trött för att ens orka bli riktigt förbannad.

Inte nog med att boken är värsta sömnpillret. Den hyllar dessutom typ alla genomruttna ideal som finns och har funnits. Det är helt i sin ordning att döda djur för sitt höga nöjes skull (som ett lejon som ligger och sover fridfullt på en strand som Robinson åker förbi i sin båt - den jäveln har inte ens tänkt gå i land där och lejonet har inte gjort minsta ansats till att vilja attackera båten, men ändå lyfter han geväret och skjuter det stackars oskyldiga djuret, bara-för-att) och människor som varken är kristna eller européer har typ inget människovärde överhuvudtaget (slavhandel är som vilken varuhandel som helst och alla som inte dyrkar Jesus ses som barbarer som kan säljas eller slaktas utan några som helst betänkligheter) och kvinnor verkar endast finnas till för männens skull (när Robinson återvänt till England skickar han en båtlast med kvinnor till sin ökoloni för att männen som numera bor där ska få hjälp i hushållet och någon att gifta sig med - kvinnorna behandlas precis som slavarna som vilka varor som helst).

Och detta är alltså en av världens mest spridda, översatta, omarbetade (i och för sig förståeligt att man inte vill läsa den vidriga originalupplagan), hyllade och älskade böcker. Fullständigt obegripligt.

Den innehöll dock två stycken som jag tyckte var riktigt bra (hör och häpna)...

Jag har sedermera ofta lagt märke till vilken motsägelsefull och oförnuftig varelse människan är, särskilt de unga. De blygs inte för att begå felsteg men de blygs för att göra bot, de skäms inte för sina handlingar, hur dåraktiga dessa än är, men de skäms för att rätta till misstagen.

Väntan på ett lidande är svårare än själva lidandet.

Detta var alltså de två vettigaste citaten ur boken. Så nu vet ni det. Det var välan snällt av mig att plocka ut dem, nu behöver ni själva inte läsa resten. ;)