Början på den nya kursen har gått förvånansvärt bra förresten. Igår kändes det bara tungt och jobbigt, men redan idag har det börjat ljusna lite.

Igår släppte föreläsaren en bomb (okej, han informerade om kursens upplägg) - inom några dagar måste vi ha bildat grupper om 3-5 personer som vi ska jobba i fram till slutet av januari. Vi är cirka 120 personer på kursen - och jag känner inte en enda! Panik, panik, panik.

Det satt tre tjejer bredvid mig igår. Jag sneglade på dem när de satte sig, konstaterade att de var söta och ignorerade dem sen fullständigt - men hela föreläsningen satt jag och hoppades att de skulle fråga om jag ville vara med i deras grupp. Aldrig i livet att jag skulle ha vågat fråga dem själv! Men de kunde väl ha frågat mig...tyckte jag. Men det gjorde de inte.

Idag planerade jag att gå fram till föreläsaren efter föreläsningen och säga som det var; att det är min första termin på universitetet och att jag inte känner någon och att jag behöver en grupp (det låter bättre än att säga att jag är fullkomligt störd och inte vågar ta kontakt med människor). Men det behövdes inte, för föreläsaren frågade högt i klassen ifall det var några som inte hade hittat en grupp än (och jag var faktiskt inte ensam om det). Och en guldlockig ängel på raden bakom mig sa att hennes grupp behövde åtminstone en medlem till. Hon tog mig under sina vingar och räddade mig från ensamheten (okej, lite överdrivet, men det var så det kändes).

Så nu har jag en grupp. Och jag är både glad, lättad - och livrädd. De verkar jättesnälla och gulliga, men som vanligt är jag misstänksam och vågar inte riktigt tro på det jag hör och ser. Jag får för mig att de inte tycker om mig, att de pratar skit bakom min rygg, att de tycker jag är helt konstig och så vidare. Varför fungerar jag såhär?! Det är skitjobbigt. Hoppas jag kan slappna av lite mer imorgon. För annars blir det en lång dag...