När jag kom till busshållplatsen imorse stod redan bussen där och alla hade gått på, så jag trodde att jag skulle bli tvungen att sätta mig bredvid någon (av någon anledning tycker jag det är mycket mindre otäckt att sätta mig vid fönstret och sen få någon annan bredvid mig, än att själv vara den som kommer och sätter sig bredvid). Men jag var ju tvungen att ta mig till universitetet - vi hade slutseminarium idag! - så jag halade upp mobilen och ringde syrran. Det är mitt gamla beprövade knep när jag befinner mig i en jobbig situation, att prata i mobilen. Då känner jag mig inte så ensam, det är nästan som att hålla någon i handen - och då vågar jag mer än när jag "är själv". Så med syrran i handen/örat klev jag på bussen. Och som 99,9 % av alla gånger jag oroar mig över något visade det sig inte vara något att oroa sig över alls. Det fanns flera lediga säten där jag inte behövde sätta mig bredvid någon. Och jag hade till och med sån tur att ingen satte sig på yttersätet bredvid mig heller! Jag fick fritt andrum hela vägen till universitetet.

(Foto: Salvatore Vuono / FreeDigitalPhotos.net)

I måndags var jag hos tandläkaren och opererade ut en visdomstand, och jag kan fortfarande inte äta ordentligt. Så när jag kom till campus gick jag in på ett café och köpte en drickyoghurt - och jag vågade vara besvärlig och be om ett sugrör. Tyvärr fanns det inga där, så jag blev rekommenderad att gå till ett annat café och fråga. Och tänka sig - det gjorde jag! Inte förrän efteråt insåg jag vilket stordåd det var. Jag travade helt enkelt in på caféet och förklarade situationen och bad om ett sugrör. Som om jag inte alls vore socialt missanpassad utan som vilken student som helst.


(Foto: graur razvan ionut / FreeDigitalPhotos.net)

Sen blev det då dags för slutseminarium. Och jag var förstås nervös. Men inte så mycket för att prata, utan mer för vilken kritik som skulle komma upp och vilket betyg jag kommer få. Helskumt - nästan som en normal människa ju!