Idag var jag på informationsmöte inför vårens magisteruppsatsskrivande. Och det fick mig att slutgiltigt bestämma mig. Jag ska inte skriva uppsatsen i vår. Jag ska verkligen inte det. För jag vill inte. Jag är inte motiverad överhuvudtaget. Skulle saker och ting ändras (vilket de förstås alltid gör) kanske jag skriver den någon gång i framtiden. Men inte nu. Absolut inte nu.

Kanske är det den där boken som får mig att så lättvindigt fatta så stora beslut. Alkemisten av Paulo Coelho. Syrran har tjatat på mig i evigheter att jag ska läsa den, och nu har jag äntligen börjat. Varenda sida sprudlar av budskap som är fullkomligt främmande för mig och mitt sätt att tänka. Typ, om man förlorar allting är det ingen katastrof utan en möjlighet att börja om från början och prova nya vägar. Jag vet inte om jag är riktigt mottaglig för sådana superpositiva insikter just nu, men det kan väl aldrig vara fel att försöka.

Nu ska jag gå och fylla i ansökan om studiemedel till vårens flumkurser. :)