Nu har jag gråtit under 3 av 4 samtal med terapeuten. Så fort vi börjar utforska den hemska, mörka dimma som kallas "framtiden" börjar mina tårar rinna. Hon säger att jag inte ska ta ut så mycket i förväg, att jag borde leva mer i nuet och inte låta känslorna styra eller göra min dystra framtidssyn till en självuppfyllande profetia. Kloka ord, jovisst. Men det är ord som jag inte är mottaglig för. Lätt för henne att säga så, hon har ju jobb och verkar må bra. Men jag får avslag efter avslag efter avslag...och då är det inte lätt att tänka positivt. Det är däremot väldigt lätt att känna sig värdelös, oönskad, missanpassad...

Jag tycker synd om min grupp. Jag kom till gruppmötet med rödgråtet ansikte idag, det måste ha varit besvärande för dem. Igår (efter mejlet) blev jag hanterad med silkesvantar, och behandlingen var liknande idag. Stackarna, de har verkligen inte bett om att behöva stå ut med mig. Men det är ju bara till och med måndag, sen behöver de inte träffa mig förrän framåt mitten av januari.