Idag genomförde jag en repris av förra årets vänsterpartistlajvande och deltog i 1 maj-demonstration. 🚩✊️ Jag var trött och det regnade ute, men jag pallrade mig ändå iväg till slut. Först såg jag inte till någon jag kände, vilket fick Ångestmonstret att vråla åt mig att gå hem igen. Men så fick jag syn på en tjej från Pride-familjen som vinkade åt mig. 🏳️‍🌈 Så då skyndade jag lättad fram till henne. Jag gick bredvid henne i demonstrationståget större delen av vägen, förutom en stund i mitten när jag fick syn på en annan tjej från Pride-familjen och hennes familj och sprang fram till dem. Jag skanderade inga slagord och jag höll inte i någon flagga eller banderoll, men jag gick där med mina vänner i en röd klänning och kände mig ganska nöjd (om än ångestladdad). När vi kom fram till slutdestinationen stod jag en stund och kände mig vilsen och bortkommen innan jag gav efter för Ångestmonstrets krav om att gå hem. Regnet hade tilltagit, den ena tjejen från Pride-familjen var upptagen med att fixa ansiktsmålningar på barn och den andra såg jag inte till någonstans, de personer jag stod med kände jag inte så bra och jag kände mig överflödig och i vägen, det kändes heller inte jättenödvändigt att stå kvar och vänta på att talen skulle börja då de sannolikt bara skulle få mig att känna mig som en ulv i fårakläder...så jag gick helt enkelt hem. Vilket kanske kan ses som ett socialt misslyckande, att jag inte härdade ut, men jag hade ju redan utsatt mig för så mycket exponering att det kändes helt okej att inte pressa mig själv ytterligare. Det räckte så bra som det var. 👍