Tankar om Tintomara đ
Just nu spelas Drottningens Juvelsmycke pĂ„ min Ă€lskade teater. đ Jag var och sĂ„g den igĂ„r kvĂ€ll tillsammans med mamma och hennes man. Och idag har jag lĂ€st ut romanversionen av berĂ€ttelsen, som jag fick av min finaste syster nĂ€r jag fyllde Ă„r. SĂ„ jag tĂ€nkte skriva nĂ„gra rader om berĂ€ttelsen i allmĂ€nhet och huvudpersonen Tintomara i synnerhet.Â
Â
Tidigare i veckan var det lite rabalder i lokaltidningen kring förestĂ€llningen, som lĂ€rare och rektor pĂ„ en gymnasieskola hĂ€r i stan inte ville lĂ„ta sina elever fĂ„ se pĂ„ grund av rasistiska inslag i förestĂ€llningen. Nu har de tydligen Ă€ndrat sig, sĂ„g jag nĂ€r jag gick in pĂ„ tidningens hemsida nyss för att hĂ€mta den första artikeln. Men nĂ€r jag sĂ„g förestĂ€llningen igĂ„r kvĂ€ll visste jag inte om denna vĂ€ndning och gick dit med föresatsen att bilda mig en egen uppfattning om innehĂ„llet och försöka förstĂ„ skolans initiala stĂ€llningstagande.Â
Â
FörestĂ€llningen tog tid att smĂ€lta, av flera skĂ€l. Och jag har vĂ€l till fullo inte gjort det Ă€n. Men jag tĂ€nkte Ă€ndĂ„ försöka formulera nĂ„gra av mina tankar.Â
Â
Â
För det första, rasismen. UtifrĂ„n skolans starka reaktion var det lĂ€tt att fĂ„ uppfattningen att rasistiska stereotyper helt okritiskt reproducerades pĂ„ scenen. SĂ„ upplevde jag det dock inte nĂ€r jag sjĂ€lv sĂ„g förestĂ€llningen. FörestĂ€llningen belyste absolut rasism, dĂ€rom rĂ„der ingen tvekan. Och vissa inslag skavde en del, men jag fick uppfattningen att det var just det som var meningen - att det SKULLE skava att se sĂ„dant. Och i vissa scener upplevde jag till och med att det var meningen att de som uttryckte rasistiska och kolonialistiska tankegĂ„ngar skulle ses som rent löjliga och skrattretande av publiken.Â
Â
Sedan Ă€r det sĂ„klart problematiskt av mig som vit att sitta och uttala mig om att nĂ„gonting "inte Ă€r rasistiskt", det bör överlĂ„tas Ă„t de med tolkningsföretrĂ€de i frĂ„gan. Jag bara ventilerar mina tankar, utifrĂ„n hur jag upplevde förestĂ€llningen och utifrĂ„n den bild jag fĂ„tt av regissören ifrĂ„ga genom Ă„ren. (Och ja, jag var tveksam till om jag ens skulle göra det).Â
Â
Jag Ă€r hur som helst positivt instĂ€lld till att teatern valt att lĂ„ta en mörkhyad skĂ„despelare gestalta Tintomara och att man anvĂ€nder teaterns formsprĂ„k för att vĂ€cka tankar kring rasism och förtryck. Och jag gissar att skolans initiala stĂ€llningstagande handlar om Ă€ngslighet och nĂ„gon slags naiv idĂ© att "om vi blundar sĂ„ finns det inte". Men det fungerar inte sĂ„. För att komma ifrĂ„n ett problem mĂ„ste vi prata om att problemet faktiskt existerar och att det ĂR ett problem. Och jag tror nog att gymnasieelever Ă€r tillrĂ€ckligt gamla och mogna för att kunna föra ett konstruktivt samtal om rasism efter att ha sett förestĂ€llningen ifrĂ„ga.Â
Â
Men det hĂ€r var egentligen en parentes och inte det jag egentligen tĂ€nkt skriva om. Jag hade frĂ€mst tĂ€nkt skriva om Tintomara. Ănda sedan i vĂ„ras har jag varit hajpad pĂ„ Drottningens Juvelsmycke. Jag har sett dramaserien pĂ„ SVT, lĂ€st romanen och nu Ă€ven sett teaterförestĂ€llningen. Och det som gör mig hajpad Ă€r just Tintomara. För hen Ă€r asexuell! â ïž Och sĂ„vitt jag kĂ€nner till Ă€r detta en av de tidigaste (kanske den allra tidigaste) skildringarna av asexualitet - romanen Ă€r frĂ„n 1834.Â
Â
Alla faller för Tintomara, bĂ„de mĂ€n och kvinnor. Men sjĂ€lv faller inte Tintomara för nĂ„gon. I romanen hĂ„lls en lĂ„ng utlĂ€ggning om detta, dĂ€r androgynitet och asexualitet kopplas samman. Vilket Ă€r helt logiskt enligt den tidens sĂ€tt att tĂ€nka. Homosexuella sĂ„gs under 1800-talet som tillhörande ett tredje kön, dĂ„ könstillhörighet och begĂ€rsriktning var sĂ„ starkt sammankopplade att en man som Ă„trĂ„dde en annan man helt enkelt inte kunde vara man sjĂ€lv och en kvinna som Ă„trĂ„dde en annan kvinna inte heller kunde vara kvinna sjĂ€lv (förestĂ€llningar som för all del lever kvar i homofobiska Ă„sikter om vad som Ă€r eller inte Ă€r "riktiga" mĂ€n och "riktiga" kvinnor).Â
Â
I enlighet med samma logik kan den androgyna Tintomara inte kĂ€nna begĂ€r mot vare sig mĂ€n eller kvinnor - eller om det Ă€r hens asexualitet som gör att hen inte kan bestĂ€mmas som hundra procent man eller hundra procent kvinna (lite oklart vad som ses som orsak och vad som ses som verkan hĂ€r). TvĂ„ lĂ€rda mĂ€n för i romanen ett lĂ„ngt resonemang om mĂ€nniskoslĂ€ktets tvĂ„ kön och deras öde att stĂ€ndigt jaga varandra medan androgynen som varande bĂ„de man och kvinna inte lider nĂ„gra kĂ€rlekens kval utan Ă€r fullkomlig i sig sjĂ€lv och inte har nĂ„gon andra hĂ€lft att söka.Â
Â
Tintomara framstĂ€lls som ganska barnslig och naiv (pĂ„ grĂ€nsen till korkad) i berĂ€ttelsen, vilket antagligen kan kopplas till att hen inte kĂ€nner sexuellt begĂ€r (det Ă€r ju en ganska vanlig asexuell stereotyp, att vi Ă€r omogna, eftersom sexuellt begĂ€r normativt ses som en obligatorisk del i vuxenblivandet). Samtidigt framstĂ€lls hen som ren av exakt samma anledning, att hen inte beflĂ€ckas med romantik och sex. Och berĂ€ttelsens mest kĂ€nda replik, yttrad av Tintomaras mor, handlar om just detta: "Tintomara! TvĂ„ ting Ă€ro vita - oskuld - arsenik. [...] Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik." Och Ă€ven om Tintomara faktiskt begĂ„r riktiga brott (som att stjĂ€la drottningens juvelsmycke och att dra vapen mot en militĂ€r) Ă€r hens frĂ€msta "brott" Ă€ndĂ„ att inte besvara den Ă„trĂ„ som hen sĂ„ ofta Ă€r föremĂ„l för.Â
Â
Drottningns Juvelsmycke Àr inte pÄ nÄgot sÀtt en oproblematisk berÀttelse. Men den Àr vÀldigt intressant och vÀcker mycket tankar. BÄde boken, teveserien och teaterförestÀllningen. Och jag kÀnner att det varit mycket givande för mig att ta del av denna berÀttelse i dess olika former.
Â
Kommentarer
Trackback