Föreställningen tog tid att smälta, av flera skäl. Och jag har väl till fullo inte gjort det än. Men jag tänkte ändå försöka formulera några av mina tankar. 

 

För det första, rasismen. Utifrån skolans starka reaktion var det lätt att få uppfattningen att rasistiska stereotyper helt okritiskt reproducerades på scenen. Så upplevde jag det dock inte när jag själv såg föreställningen. Föreställningen belyste absolut rasism, därom råder ingen tvekan. Och vissa inslag skavde en del, men jag fick uppfattningen att det var just det som var meningen - att det SKULLE skava att se sådant. Och i vissa scener upplevde jag till och med att det var meningen att de som uttryckte rasistiska och kolonialistiska tankegångar skulle ses som rent löjliga och skrattretande av publiken. 

 

Sedan är det såklart problematiskt av mig som vit att sitta och uttala mig om att någonting "inte är rasistiskt", det bör överlåtas åt de med tolkningsföreträde i frågan. Jag bara ventilerar mina tankar, utifrån hur jag upplevde föreställningen och utifrån den bild jag fått av regissören ifråga genom åren. (Och ja, jag var tveksam till om jag ens skulle göra det). 

 

Jag är hur som helst positivt inställd till att teatern valt att låta en mörkhyad skådespelare gestalta Tintomara och att man använder teaterns formspråk för att väcka tankar kring rasism och förtryck. Och jag gissar att skolans initiala ställningstagande handlar om ängslighet och någon slags naiv idé att "om vi blundar så finns det inte". Men det fungerar inte så. För att komma ifrån ett problem måste vi prata om att problemet faktiskt existerar och att det ÄR ett problem. Och jag tror nog att gymnasieelever är tillräckligt gamla och mogna för att kunna föra ett konstruktivt samtal om rasism efter att ha sett föreställningen ifråga. 

 

Men det här var egentligen en parentes och inte det jag egentligen tänkt skriva om. Jag hade främst tänkt skriva om Tintomara. Ända sedan i våras har jag varit hajpad på Drottningens Juvelsmycke. Jag har sett dramaserien på SVT, läst romanen och nu även sett teaterföreställningen. Och det som gör mig hajpad är just Tintomara. För hen är asexuell! ♠️ Och såvitt jag känner till är detta en av de tidigaste (kanske den allra tidigaste) skildringarna av asexualitet - romanen är från 1834. 

 

Alla faller för Tintomara, både män och kvinnor. Men själv faller inte Tintomara för någon. I romanen hålls en lång utläggning om detta, där androgynitet och asexualitet kopplas samman. Vilket är helt logiskt enligt den tidens sätt att tänka. Homosexuella sågs under 1800-talet som tillhörande ett tredje kön, då könstillhörighet och begärsriktning var så starkt sammankopplade att en man som åtrådde en annan man helt enkelt inte kunde vara man själv och en kvinna som åtrådde en annan kvinna inte heller kunde vara kvinna själv (föreställningar som för all del lever kvar i homofobiska åsikter om vad som är eller inte är "riktiga" män och "riktiga" kvinnor). 

 

I enlighet med samma logik kan den androgyna Tintomara inte känna begär mot vare sig män eller kvinnor - eller om det är hens asexualitet som gör att hen inte kan bestämmas som hundra procent man eller hundra procent kvinna (lite oklart vad som ses som orsak och vad som ses som verkan här). Två lärda män för i romanen ett långt resonemang om människosläktets två kön och deras öde att ständigt jaga varandra medan androgynen som varande både man och kvinna inte lider några kärlekens kval utan är fullkomlig i sig själv och inte har någon andra hälft att söka. 

 

Tintomara framställs som ganska barnslig och naiv (på gränsen till korkad) i berättelsen, vilket antagligen kan kopplas till att hen inte känner sexuellt begär (det är ju en ganska vanlig asexuell stereotyp, att vi är omogna, eftersom sexuellt begär normativt ses som en obligatorisk del i vuxenblivandet). Samtidigt framställs hen som ren av exakt samma anledning, att hen inte befläckas med romantik och sex. Och berättelsens mest kända replik, yttrad av Tintomaras mor, handlar om just detta: "Tintomara! Två ting äro vita - oskuld - arsenik. [...] Du, mitt barn, hav oskuld! ... Jag har arsenik." Och även om Tintomara faktiskt begår riktiga brott (som att stjäla drottningens juvelsmycke och att dra vapen mot en militär) är hens främsta "brott" ändå att inte besvara den åtrå som hen så ofta är föremål för. 

 

Drottningns Juvelsmycke är inte på något sätt en oproblematisk berättelse. Men den är väldigt intressant och väcker mycket tankar. Både boken, teveserien och teaterföreställningen. Och jag känner att det varit mycket givande för mig att ta del av denna berättelse i dess olika former.